Veckan som kommer Vecka 46

Amerikanska ambassaden har spionerat på svenskar, allt enligt principen att för att försvara demokratin måste vi rucka lite på dess principer. Ibland blir det mer än lite. Säpo som borde veta allt, vet som vanligt ingenting. Alla inom regeringen, med justitieminister Beatrice Task i spetsen, vet ingenting heller, och är storligen förvånade. Mest förvånade är jänkarna. Allt var klappat och klart, alla var med på allt, och plötsligt när det hettar till spelar de ovetande, och svamlar om en utredning. Vem kan man lita på?

Veckan börjar annars med palestiniernas nationaldag. Det är det väl värt att fira. Med en förhoppning att ockupationen tar slut, och palestinierna får äntligen bli herrar i sitt eget hus.

På tisdag är det årsdagen av att Fjodor Dostojevskij döms till döden. Han var medlem i Petrasjevskijgruppen, en socialistisk diskussionsklubb som träffades på fredagar för att samtala om politik och kultur. För det ställdes gruppens medlemmar inför en exekutionspluton. I sista stund benådades de dömda, och straffet omvandlades till fyra års straffarbete. Resten är litteraturhistoria.
På onsdag är det Louise de Geers födelsedag. Han föddes 1587, och är ett lysande exempel på hur det går när man släpper in svartskallar i landet hur som helst. Industrialisering! Utveckling! Välstånd!

På torsdag firar vi Klaus Manns födelsedag. Känd för mycket, mest för sin roman "Mefisto", ett suveränt porträtt av en narcissistisk opportunist och medlöpare.

På fredag så är det årsdagen av inledningen till Operation Uranus, den sovjetiska motoffensiven vid Stalingrad, som var början till slutet för Nazityskland.

På lördag är det 100 år sedan Leo Tolstoy gick bort. I förra veckans Tidningen Kulturen finns en längre essä om den ryske jätten av Axel Andersson. Jag ska bara lägga till att Tolstoys episka prosa visserligen har nuförtiden ett något skamfilat rykte, men det är högst orättvist, den är fortfarande både mycket läsbar och mycket läsvärd. Och inte minst aktuell, bland annat berättelsen "Hadji Murat", som ger nyckeln till förståelsen av konflikten i Tjetjenien.

Veckan avslutas med Friedrich Schleiermachers födelsedag. Han föddes 1768 i Breslau, som numera ligger i Polen och heter Wroclaw, och har skänkt världen många framstående män och kvinnor. Schleiermacher var protestantisk teolog och filosof, och har haft ett djupgående inflytande på humanistisk forskning som sträcker sig in i våra dagar.

700 ekonomer i uppror

Striden om EU:s ekonomiska politik blir allt tydligare i länder utanför Sverige. I veckan släppte 700 franska ekonomer ett protestbrev mot EU-åtgärderna med en skarp varning: Den politik som nu inleds kommer förvärra allt.

Den ekonomiska krisen har politiskt gynnat högern. I land efter land har vänsterns positioner försvagats. Det råder stark konsensus om den ekonomiska politiken, med minskade offentliga utgifter, budgetdisciplin, privatiseringar, skattesänkningar, tillbakahållna lönekrav och minskad anställningstrygghet.
EU förstärker hela detta tankemönster. Det har gått så långt att man är beredd att ändra i Lissabonfördraget, som ju var så svårt att baxa på plats, för att kunna ta till drakoniska straffåtgärder mot medlemsstater som inte vill rätta sig i det nyliberala ledet, med fråntagen rösträtt som det mest drastiska förslaget.
Det har nu dock kommit en mäktig reaktion på denna till synes ohejdbara högervridning. 700 personer i Frankrike, mest ekonomer, men också fackföreningsfolk, entreprenörer och vanliga medborgare, har publicerat ett manifest under den talande rubriken Manifest från skrämda ekonomer, med underrubriken Kriser och skulder i Europa: tio pseudo ”tydliga fakta” och 22 åtgärder för att ta debatten ur återvändsgränden. Bland de första undertecknarna finns Philippe Askenazy från Nationella cent­ret för vetenskapsforskning (CNRS); Thomas Coutrot, vetenskaplig rådgivare ATTAC; André Orléan, ordförande Franska föreningen i politisk ekonomi och Henri Sterdyniak, OFCE.
”Det nyliberala paradigmet är fortfarande det enda som erkänns som legitimt trots dess uppenbara misslyckande, konstaterar man inledningsvis.”

Man talar om ”marknadsdiktatur”, och påpekar att den nuvarande ekonomiska politiken har lett till hög arbetslöshet och hotar den offentliga välfärden. Det drabbar särskilt löntagarna, de unga och de redan mest utsatta grupperna. Negativa sociala konsekvenser är att vänta. Men det stannar inte där:
”Dessa åtgärder är oansvariga från ett politiskt och socialt perspektiv och även i strikt ekonomiska termer.”
I Europa prioriteras inte längre en politik för tillväxt, istället satsar man i första hand på kampen mot offentliga underskott.
”De skrämda ekonomerna” skärskådar den nyliberala ekonomiska politikens grundpelare. Inte helt oväntat är det finansmarknadernas avreglering, en process som påbörjades för 30 år sedan, som ses som den stora boven i dramat.

Avregleringen leder till att ”de finansiella marknaderna spelar en avgörande roll för ekonomins sätt at fungera”. Finansiell konkurrens leder till instabilitet, överdrivna priser och irrationella fenomen som finansbubblor, något som vi har fått uppleva ett flertal gånger de senaste decennierna. Samtidigt har kapitalets makt ökat, finansmarknaderna står för finansieringen, och avkastningskraven har nått astronomiska nivåer. Detta håller tillbaka den ekonomiska tillväxten och leder till ständigt växande inkomstklyftor. De höga avkastningskraven är ett hinder för investeringar, de pressar ner lönerna och håller nere efterfrågan.
”Det parallella tyglandet av investeringar och konsumtion leder till låg tillväxt och endemisk arbetslöshet.”
Detta har man försökt att motverka genom ”konsumtionstillväxt utan löneökningar”, helt enkelt genom ökning av hushållens skuldsättning, genom bitvis absurt generösa utlåningsmöjligheter. Det har varje gång lett till fastighets- och finansbubblor som har spruckit, med tragiska konsekvenser för de enskilda drabbade och saltade notor till skattebetalarna.
Manifestet slår effektivt hål på myten att den kraftiga ökningen i offentlig skuldsättning är resultatet av för stora utgifter. De offentliga utgifterna, räknade som andel av BNP, har i själva verket snarare minskat sedan 1990-talets början. Däremot kan man iaktta ett ras i offentliga inkomster, dels beroende på svag tillväxt, men nog framför allt på ”skattereformer”, det vill säga långtgående skattesänkningar.
Inte heller är det sant att utgifterna måste skäras ned för att minska den offentliga skulden.
”Om en minskning av underskottet tynger ned den ekonomiska aktiviteten så gör detta skulden ännu större.”
På samma gång stimuleras tillväxten av offentliga investeringar i utbildning, hälsa, forskning och infrastruktur.

Att bygga upp en väl fungerande infrastruktur i ett land är inte att ”skicka notan till framtiden”. Den offentliga skulden är i allra högsta grad verksam här och nu, och den har en klar fördelningspolitisk effekt. Till det välbärgade fåtalets förmån. Skattesänkningar skapar stora underskott, som tvingar stater att låna pengar från rika hushåll och finansiella marknader, som disponerar ett större inkomstöverskott tack vare skattesänkningarna!
Det kallas med ett elegant uttryck ”jackpot-effekten”.
Den avslutande delen av manifestet är ett uttryck för den europeiska socialdemokratins närmast traumatiska ambivalens inför projektet Europiska unionen. När allt mummel om ”vi måste vara med för att påverka” har tystnat återstår bara ett förtvivlans vrål. Det Europa som skulle ”bejaka den europiska sociala modellen som växte fram i efterkrigstidens sociala kompromisser med dess välfärdsstat, dess offentliga tjänster och industripolitik”, och vara ”ett bålverk mot den globala liberaliseringen”, och garantera ”medlemsländerna att behålla en hög nivå av offentlig konsumtion och omfördelning”, det Europa finns inte längre. Om det någonsin har funnits.
Istället ser högern i ”den europeiska integrationen en möjlighet att underminera den europeiska sociala modellen för att avreglera ekonomierna.”
”Det sociala Europa har förblivit ett tomt ord, och endast ett konkurrensutsatt och finansiellt Europa har i praktiken bekräftat sig självt” skriver man.”

Euron har inte alls levt upp till förväntningarna, och är uppenbarligen inte den sköld mot krisen som det var tänkt. Valutan omgärdas av ett nyliberalt ramverk, som framför allt bortser från medlemsländernas helt olika ekonomiska situationer, och som har snarare förvärrat krisen, inte minst i Syd- och Östeuropa.
Trots att ”krisen har klätt av den dogmatiska och ogrundade naturen av alla hävdade ’uppenbara fakta’”, fortsätter den nyliberala dominansen.
”Krisen tolkas inte som en oundviklig följd av logiken med avreglerade marknader, utan som en effekt av ohederlighet och ansvarslöshet hos några av de finansiella aktörerna som bristfälligt reglerats av regeringarna.”
”De skrämda ekonomerna” befarar en fortsatt nyliberal offensiv. De föreslår därför en rad åtgärder. En del av dem är ganska vaga, som att ”begränsa finansiella transaktioner till sådana som fyller behoven i den verkliga ekonomin”, ”sätta ett tak för handlares förtjänster”, ”väsentligen förstärka motkrafter inom företagen för att tvinga ledningarna att ta hänsyn till alla aktieägares intressen”.
Andra är allmän krav, som har framförts flera gånger förut, på en hårdare kontroll och reglering av kapitalrörelser. Man föreslår också skatt på finanstransaktioner.

Betydligt tuffare – och mer kontroversiella – är kraven på utveckling av en offentlig kreditpolitik. Här ser man ECB i en central roll, den ska kunna ge lån med gynnad ränta till prioriterade sociala och ekologiska verksamheter, garantera uppköp av offentliga värdepapper, och också att direktfinansiera europeiska stater till låg ränta.
Vidare ställer man traditionella vänsterkrav som progressiv beskattning, förbättrad nivå på sociala skyddsnät och offentliga investeringar.
”I sin helhet skall budget- och skattepolitiken inom eurozonen inte vara återhållsam så länge som den europeiska ekonomin inte uppvisar nästan full sysselsättning.”
Mest långtgående – och kontroversiella! – är kraven på ändrad inriktning inom EU, i synnerhet som det innebär en större politisk och ekonomisk integration. Manifestet ifrågasätter ”den fria rörelse av kapital och varor mellan EU och resten av världen genom att om det är nödvändigt förhandla om bilaterala och multilaterala avtal.” Man vill också istället för konkurrenspolitik ha ”pågående harmonisering” med ”bindande gemensamma mål på de sociala och makroekonomiska områden”.
Man förespråkar en europeisk skatt, på koldioxid, på vinster, som ska bidra till en effektiv europeisk budget, som i sin tur ”underlättar konvergensen av ekonomierna”.

Handelsobalanser mellan medlemstaterna ska minskas genom ömsesidig planering, vilket onekligen för tankarna till någon form av planekonomi.
Hela tanken bakom är ett socialt och solidariskt Europa. Man är medveten om att en sådan utveckling inte riktigt står för dörren just nu. Det kommer att ta tid, och den omdaning av EU som man ser som nödvändig, kommer att börja i liten skala. Det viktiga för dagen är att ifrågasätta högerns hegemoni, samtidigt som man skissar och tar upp till debatt nya inriktningar inom politiken. Författarna av manifestet ser också mycket riktigt sina förslag och krav på åtgärder egentligen mest som utgångspunkt för en fördjupad diskussion.
”Europa har under tre årtionden byggts på en teknokratisk bas som har uteslutit befolkningarna från den ekonomiskt politiska diskussionen.”
Det handlar ytterst om demokrati. En annan värld är möjlig.
”Andra val är möjliga och önskvärda förutsatt att den finansiella industrins snara om den offentliga politiken knyts upp.”

Fotnot: Manifest från skrämda ekonomer finns att läsa i sin helhet på Nej till EU:s hemsida www.nejtilleu.se

Rädd för lille Moishe

Dror Feiler och Mehmet Kaplan har vägrats inresa i Israel. Det påminner mig osökt om en gammal vits.

Det utspelar sig under Habsburgmonarkins dagar. En judisk bankir ska låna den kejserliga regeringen pengar. Det är dags för ett högtidligt undertecknande. Inrikesminister tar bankiren åt sidan och varnar honom för att hans son ägnar sig åt radikala aktiviteter som hotar makten. Varpå bankiren tvärt vägrar att skriva under lånehandlingarna, eftersom han säger sig ha tappat förtroendet för regeringen. ”Vad är det för ett imperium som är rädd för min lille Moishe?”

Israels vänner har all anledning att vara oroliga.

Veckan som kommer Vecka 45

Det stormar i några vattenglas uti Sveriges land just nu. En bok "avslöjar" skandaler kring kungen. Att majestätet och hans familjeliv inte är det sockersöta porträtt som utmålas i den kolorerade pressen - och i den mindre kolorerade med för den delen - borde komma som en överraskning enbart för de mest hysteriska monarkisterna. Det är knappast århundradets sensation att han gillar brudar och spånk, och hans stora håg står till att festa järnet mer än till rikets väl och ve. Herman är i alla fall upprörd.
I DN har kulturchefen Björn Wiman lyft ut en seriestrip. Det är visserligen helt uppenbart att den driver med antisemitiska konspirationsteorier, och dessutom rasisternas benägenhet att dra till med "vi måste få diskutera det här utan att bli kallade rasister". Men Björn tror att den kan missuppfattas. Och då blir allting plötsligt solklart. Varför DN:s kultursida är så mager och ointressant. Björn lyfter ut allt som kan missuppfattas.
Ute i den stora världen sker större ting. På måndag är det årsdagen av Hitlers ölkällarkupp i München 1923. Nassarna försökte ta makten i Bayern, men när de mötte väpnat motstånd fegade de ur och flydde hals över huvud. Hitler tillfångatogs snabbt och ställdes inför rätta. Han dömdes till lagens mildaste straff, fem års fängelse. Han avtjänade bara nio månader. Kan det missuppfattas?

Drygt hundra år tidigare, 1799, genomförde Napoleon den så kallade Brumairekuppen. Den var nära att misslyckas, vilket hade kunnat sluta illa för Napoleon, giljotinen väntade. Men det gick vägen, mycket tack vare hans bror Lucien. Nu blev Napoleon Frankrikes diktator, för att så småningom bli dess kejsare. Det kan missuppfattas.

På onsdag är det Martin Luthers födelsedag. Han reformerade kristendomen, ingen dålig bedrift i sig. Han inspirerade också några radikaler som Thomas Müntzer, som tog Luthers ord på allvar, och tänkte genomföra dem också i verkligheten. Det slutade förstås i en massaker. Med Luthers gillande, så klart. En missuppfattning?

På torsdag firas Hågkomstens dag, dagen för vapenstilleståndet 1918, som avslutade första världskriget. En av de värsta slakterna i mänsklighetens historia, väl värt att minnas när det väl tog slut. Det kan inte missuppfattas.

På lördag är det Esaias Tegnérs födelsedag. En förvånansvärt modern poet. Och visst är det härligt med en nationalskald som vräker ur sig saker som: "All bildning vilar dock på utländsk grund/blott barbariet var en gång fosterländskt." Visst kan det missuppfattas.

Veckan avslutas med en märklig årsdag 1889 då Nellie Bly, en amerikansk journalist, reser iväg från New York för att slå Phileas Foggs rekord att resa jorden runt på 80 dagar. Hon slår den med råge. Bra litteratur är alltid sann. Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Någonstans längs med ekvatorn? Förmodligen.
Mer om Nellie Bly, som var en spännande person, en annan gång. Annars kan det missuppfattas.

Billy Bragg hjälpte köra ut rasisterna

En världsberömd artist, några antirasistiska föreningar och en självkritisk socialdemokrati som tog strid för sina väljare. Det var ingredienserna bakom ett förödmjukande nederlag för Storbritanniens största rasistparti.

I nordöstra Storlondon, ungefär 1,5 mil från centrum, ligger förortssamhället Barking, ett arbetarområde med nedslitna hus. Det är likt många andra småförorter, men inte på alla sätt. Barking har av brittisk media utnämnts till ”Storbritanniens huvudstad för rashat”. Det var här det högerextrema partiet British National Party samlade sina styrkor för det definitiva genombrottet i parlamentsvalet den 6 maj 2010.

Men när krutröken hade skingrats i ”The Battle for Barking” var det fascisterna som förlorat. På valnatten höll Labourpartiets Margaret Hodge ett tal om hur segern varit hennes livs moraliska kamp för att ”krossa denna våg av fascism”. Hon fortsatte, till dånande applåder,
– Budskapet från Barking till BNP är klart: Försvinn och håll er borta! Ni är inte välkomna här och er nedriga politik har ingen plats i den brittiska demokratin.
Barking bildar, tillsammans med Dagenham, en kommun med drygt 160  000 invånare. Barking är ett traditionellt vitt arbetarområde, och historiskt ett starkt fäste för Labour, som har innehaft parlamentsmandatet här ända sedan 1945. Men sedan några år är det politiska landskapet ett annat. Det högerextrema rasistpartiet British National Party (BNP) har haft stora framgångar i kommunen.

Bakgrunden är inte svår att se. Under senare år har det skett en omfattande inflyttning av invandrare till Barking and Dagenham. Samtidigt har samhället drabbats av långtgående sociala nedskärningar.
Andelen så kallad ”social housing”, som närmast kan översättas som allmännytta, var 1986 55 procent av samtliga bostäder i kommunen. 1996 hade det sjunkit till 42 procent, för att 2006 vara nere på 26 procent. Det är mer än en halvering under en tjugoårsperiod.
I dag är Barking and Dagenham ett av Londons, och Storbritanniens, mest socialt utsatta områden. I ett ”fattigdomsindex” från 2007, som bland annat väger in faktorer som inkomst, sysselsättningsgrad, tillgång till sjukvård, utbildningsnivå, miljö och brottslighet, placerar sig Barking på sjätte plats bland Londonkommunerna. Av landets 354 kommuner hamnar man elva från slutet.
I valet 2006 erövrade British National Party 12 av 51 mandat i kommunfullmäktige, och blev därmed det näst största partiet i Barking. I parlamentsvalet kom partiets kandidat på tredjeplats, blott ett 60-tal röster efter tvåan från det konservativa partiet.
BNP utnämnde Barking till ”partiets juvel i kronan”. Stärkt av framgångarna i EU-parlamentsvalet 2009, då BNP lyckades vinna två mandat, började partiet nu smida nya storslagna planer. Inför valet i maj 2010 utlovade BNP en ”politisk jordbävning” i Barking and Dagenham. Jordbävningen skulle medföra en egen majoritet för BNP i Barkings kommunfullmäktige, med en omfattande budget att förfoga och bestämma över. Framför allt skulle partiets ledare, den Cambridgeutbildade Nick Griffin, erövra mandatet för valkretsen Barking and Dagenham, och BNP skulle därmed för första gången få en plats i det brittiska parlamentet.
Men på kvällen den 6 maj, när valresultaten började bli klara blev det snabbt tydligt att BNP hade gått upp som en sol och kommit ner som en pannkaka. Valet blev en fullständig katastrof för partiet och alla högt ställda förväntningar hade kommit på skam. BNP förlorade samtliga mandat i Barking och blev därmed körda på porten från kommunfullmäktige. Juvelen i kronan visade sig vara billigt krimskrams.

Labours Margaret Hodge, tidigare kultur- och turismminister, fick nästan tre gånger så många röster som Griffin. En stukad Nick Griffin skyllde nederlaget i Barking på det höga valdeltagandet. Det låter som en ganska märklig bortförklaring, men faktum är att Griffin kommer här ganska nära sanningen. Valdeltagandet var mycket högt, vilket missgynnade BNP och var positivt för Labour och antifascisterna.
I parlamentsvalet i valkretsen Barking and Dagenham hade Labour utökat sitt försprång kraftigt, trots att partiet på riksnivå gjorde ett ganska dåligt val och förlorade regeringsmakten, medan BNP:s Nick Griffin kom trea, den här gången klart distanserad av Tories, de konservativas kandidat.
Billy Bragg – kanske världens mest kända vänstermusiker – kommenterade på sin hemsida: ”Det fick mig att hoppa ner från soffan och jubla – första gången någonsin som har jag firat ett toryresultat”.
Billy Bragg själv var mycket aktiv i kampanjen, och genom sin popularitet bidrog han säkerligen till antifascisternas framgångar. I ett filmklipp som finns på tidningen The Guardians hemsida, ser man Bragg och BNP:s Richard Barnbrook skrikande i mun på varandra på en gata i Dagenham. Livligt påhejad av de förbipasserande säger Billy Bragg att BNP inte representerar Barkings folk. ”Visst har vi problem här”, säger Bragg, ”men ni är en del av problemet, ni har ingen lösning”. Och lösningen, konstaterar Billy Bragg till publikens enorma jubel, är ”billiga bostäder, jobb och demokratisk socialism!”

Bragg hade inte bara hoppat in i en kampanjen. Redan fyra år tidigare skrev han boken The progressive patriot – A search for belonging om just hemstaden Barking och rasismen. Bragg argumenterar för att vänstern måste värdera de historiska rötterna i sina lokalsamhällen, och erövra patriotism. Bragg visar också att Barking, ett samhälle med rötter ända bort i 600-talet, också formats av invandring genom hela stadens existens, och att bilden av ett förflutet, etniskt homogent Barking är lika fel som idén om ett etniskt rent Storbritannien.
Men bakom kampanjen fanns organisation. Varken det höga valdeltagandet eller det usla resultatet för BNP var en tillfällighet utan resultatet av en medveten strategi och frukten av ett hårt och målinriktat arbete. BNP:s framgångar hade länge skrämt många och rädslan att BNP kunde göra allvar av sina hot blev påtaglig.

Väckarklockan blev valet till EU-parlamentet 2009, då BNP för första gången fick representation på EU-nivå. Två veckor efter Europavalet samlades en stor grupp människor till möte. Där fanns flera parlamentsledamöter, antifascistaktivister, representanter för kyrkliga grupper, lokala föreningar och fackföreningar.
Gruppen började med att identifiera de problem som kunde ge BNP vind i seglen. Det var uppenbart för alla att det fanns stora brister inom skolan och sjukvården, att det rådde bostadsbrist och att arbetslösheten var hög.
BNP kopplade dessa problem till invandringen. Risken att många skulle lyssna till rasisternas budskap var så mycket större då missnöjet var utbrett med Labour. Under sitt långa maktinnehav i kommunen hade partiet stelnat, förvandlats till en förvaltarorganisation och tappat förmågan att lyssna på sina väljare. Många människor kände sig helt enkelt åsidosatta och bortglömda, och var beredda att ge sin röst till BNP som en missnöjesyttring och en protesthandling.

Den strategi som las fram av gruppen byggde på massmobilisering, gräsrotsrörelse och konfrontation. Antifascistorganisationen Hope not hate var ett slags informell huvudman för kampanjen, även om också den andra stora antifascistgrupperingen Unite against Fascism var med på ett hörn.
Man började med att identifiera de grupper som skulle vara minst benägna att rösta på BNP: kvinnor, pensionärer och etniska minoriteter. En databas on-line med inte mindre än 140 000 frivilliga las upp, med tydliga riktlinjer hur de skulle kunna användas optimalt. Det var en ganska osannolik samling med tonåringar från Kent, och äldre damer från andra sidan av London. Man fick ett stort stöd i det arbetet av Joe Raspars, tidigare ansvarig för den digitala delen av Barack Obamas presidentkampanj.
150 000 brev och broschyrer distribuerades till hushållen i området, mer än tusen personer knackade på 22 000 dörrar. Margaret Hodge berättar i Searchlight, Hope not hates tidning, om sina dörrknackarrundor:
– Jag började alltid med att fråga: vad vill du prata om?
I likhet med andra talade hon gärna positivt om Barking och om mångfald. Invandring diskuterades, ofta livligt, och som Hodge säger:
– Folk kunde vara både för och emot, men alla kände att jag lyssnade!
Överallt där BNP-folk framträdde möttes de av antifascister som tog debatten. BNP:s budskap ifrågasattes, deras argument skärskådades.

Resultatet av kampanjen blev att rasisterna i BNP pressades tillbaka under förödmjukande former.
Många ser Barking-kampanjen som ett föredöme, som ett effektivt sätt att
arbeta politiskt för antifascister i allmänhet, och för Labourpartiet i synnerhet.
Det finns emellertid en del skepsis. Vissa kommentatorer påpekar att BNP gjorde många självmål, och bidrog aktivt till att sänka sig själva. Åtskilliga BNP-politiker har gjorts kända, för att inte säga ökända, för sin lättja och girighet. De deltar sällan i fullmäktiges sammanträden, men kräver full ersättning, för att ta ett exempel.
Många av BNP-representanter har också dömts för hat- och våldsbrott. I det sammanhanget är det viktigt med alerta medier som kritiskt granskar och lyfter fram missförhållanden.
Dan Hodges, talesman för Hope not hate, anser rent av att det handlade om tur.
– Folk insåg hotet i tid, vi mobiliserade i tid. Men vi har kanske inte samma tur nästa gång, säger han i Searchlight.

Ny succé för Bäcklund i Kramfors

Artist: Magnus Bäcklund med Kramfors Storband
Plats: Folkets Park Kramfors

Publik: 270

Längd: 2 timmar

Bäst: Magnus utstrålning

Sämst: för kort

En succé tål att upprepas. Magnus Bäcklund var i Kramfors i mars med en bejublad föreställning, och blev på stående fot inbjuden att komma tillbaka.

Då i våras hade Magnus ett eget band med sig, nu backades han upp av Kramfors Storband. Och om det förra framträdandet var en sammanhållen Tom Jones-föreställning, var det nu ett fritt urval av 50- och 60-talens populärmusikaliska pärlor. Gamla Tom Jones-hits var fortfarande med, men också sånger av Dean Martin, Ella Fitzgerald och Van Morrison.

Alldeles oavsett vad han sjunger gör Magnus Bäcklund alltid en egen grej av det, han har sin egen stil och sitt eget sätt. Han har ett otroligt engagemang i sin röst, men samtidigt behåller också glimten i ögat, och inte ens smörsångens höga c:n låter banala i hans tappning.

Han var avspänd, såg ut att stortrivas, och hade en självklar direktkontakt med publiken.

Storbandet bakom lät tät och följsamt. Magnus påpekade flera gånger att vi ska vara tacksamma att vi har en sådant fint storband i Kramfors, och det är bara att hålla med.

Föreställningen var inte ens till ända förrän det började talas om ett nytt Kramforsbesök för Magnus Bäcklund, den här gången ihop med Svanökören, och kanske fler lokala körer.

Kvällen avslutades med dans till storbandet.

Rosa lördag i Kramfors samlade pengar till Cancerfonden

Lördagen gick i rosa i Kramfors centrum. Det var olika aktiviteter som genomfördes för att samla in pengar till Cancerfonden.

- Det här är ett syfte som många känner för, därför ställer de upp, sa Hjördis Åsander från arrangerande På Stan.

Pengarna som samlades in under lördagen går till Cancerforskningsfonden vid Umeå universitet, med särskild inriktning på bröst- och prostatacancer. Verksamhetschef från Umeå universitetssjukhus Göran Edbom föreläste om cancervård på Royalbiografen. Senare var också Monica Breitholz från medarrangerande Lions där för att berätta om organisationens verksamhet.

- Den regionala anknytningen till Umeå förstärker säkert viljan att skänka pengar, trodde Hjördis Åsander.

Butiker i stan hade skänkt paket till ett värde av 100 kronor, som kunde köpas till halva priset. Flera lokala företag hade skänkt tårtor, och Kramforsborna kunde frossa i bakelser som det stod Mondi, Folksam eller Elpress på.

På torget pågick en intensiv kommers, med många knallar från när och fjärran. Där fanns också en rosa fiskdamm, där de minsta som lämnade en rosa teckning i utbyte kunde fiska upp rejäla godispåsar.

Elver från Ådalsskolans hantverkarprogrammet bjöd på ansiktsmålning, och plötsligt vimlade det av barn på stan med de mest fantasifulla mönster i ansiktet.

Så gott som alla affärer hade satt upp något rosa för att markera dagens betydelse. En extra krydda bjöds det på under kvällen, när den nya belysningen över Kvarnbron vid Kramforsån lyste i rosa.

- Det har varit full rulle hela dagen, sa Hjördis Åsander, och vi hoppas att det blir ett bra resultat.