Nypremiär för allaktivitetshus i Ullånger

”Generationernas hus” i Ullånger återinvigdes på fredag efter en omfattande renovering. Huset ska bli en samlingsplats för Ullångersbor i alla åldrar. Det finns stora planer för huset, men mycket av det får anstå tills vidare, eftersom det behövs mera pengar.

Huset som är beläget vid huvudstråket som går genom Ullånger, togs över av den ideella föreningen ”På kusten” för ett och ett halvt år sedan.

- Huset var i otroligt dåligt skick, berättar Peder Svensson, ungdomsledare och medlem i föreningens ungdomsgrupp.

- Det föddes en idé om ett allaktivitetshus för alla.
Man började renovera huset med hjälp av ideella insatser. Samtidigt sökte man, och fick, ett bidrag från Allmänna arvsfonden. Det gjorde det möjligt att anlita en firma, som totalrenoverade hela huset.

Som namnet antyder ska ”generationernas hus” vara till för alla åldrar. Här finns nu en ungdomsgård, lokaler för en organisation för socialt handikappade, det finns planer för en inomhusbana för boule som ska drivas av PRO, Friluftsfrämjandet håller studiecirklar, nere i källaren ligger en halvprofessionell musikstudio.

Under renoveringen höll ungdomsgården till i en källarlokal i Missionskyrkan. Fredag kväll är det nya huset öppet för första gången. De två ungdomsledarna Peder Svensson och Jens Lundström visar stolt runt. Det är nymålat och fräscht.

- Allting är också fullständigt handikappanpassat, säger Jens.

Det är ganska många ungdomar, och fler strömmar hela tiden till. Peder och Jens berättar att en vanlig kväll brukar det vara mellan 20 och 30 personer på ungdomsgården. Premiärkvällen är det fler än vanligt, och de flesta kommer också mycket tidigare än de brukar. De spelar pingis, bordsfotboll, några håller på med armbrytning, andra lyssnar på musik, eller bara umgås.

Mycket av inredningen är begagnat och slitet, och ungdomsgruppen hoppas att kunna så småningom köpa nytt. Ett biljardbord är också på gång.
Just nu har man öppet en gång i veckan, men ambitionen är att kunna utöka till två kvällar per vecka.

- Det är viktigt att ungdomar har någonstans att vara, och något vettigt att göra, säger Peder Svensson.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-03-06

Kultursatsning mot segregation

Trollhättan är inte bara Saab. I Kronogården satsas det på kultur och bibliotek. Det har gett resultat i form av mer bokutlåning och mindre skadegörelse.

Språkförbistring

Jag tar bussen från Drottningtorget ut till stadsdelen Kronogården, allmänt känt som ”Trollhättans Rosengård”. Kronogården är ett barn av miljonprogrammet, det byggdes i slutet av 60-talet. Numera bor omkring fem tusen människor här. 70 procent har utländsk bakgrund. Arbetslösheten ligger närmare 50 procent, vilket medför sociala problem och segregation.
Invandringen är inget nytt i Trollhättan, på 50- och 60-talen rekryterades många finländare, italienare och jugoslaver hit för arbete i industrin. Det har lämnat spår kvar, som den katolska kyrkan i centrala staden. Mycket av nöjesutbudet, som klassiska brittiska pubar, lär ha tillkommit efter önskemål av utländska gäster på arbetsbesök hos antingen Saab eller Volvo Aerospace.
Jag träffar Erkki Salmia, pensionerad bibliotekarie, som själv är finne och har bott 22 år i Trollhättan. Han berättar en anekdot om indierna som kom som flyktingar från Uganda på 70-talet. Några av dem fick arbete på Saab där de jobbade ihop med finnar. Under rasterna snappade indierna några ord från sina arbetskamrater, och när de efter jobbet skulle handla försökte de använda sin nyerövrade vokabulär. Ingen förstod någonting. De talade nämligen inte svenska utan finska!

Nytt kulturhus

Vi träffas på det nybyggda komplexet ”Kronan”, som är en kombinerad skola, kulturhus och bibliotek. Bibliotekets filialchef Marcus Einarsson tar emot och visar oss runt med påtaglig stolthet. Biblioteket har väl tilltagna utrymmen, det är högt i tak, de nya möblerna har en fräsch modern design. Budgeten för inköp av böcker och tidskrifter är också generös.
– Det är en märklig situation, säger Marcus, på andra ställen har de stora sparkrav, medan här satsas det.
Men, påpekar han, beslutet att bygga ”Kronan” togs innan krisen började, och Marcus är övertygad om att det var tur, hade krisen kommit tidigare skulle den här satsningen aldrig ha blivit av. Han tillägger att det byggs ganska lite i Trollhättan, precis som i resten av landet, vilket gör byggandet av ”Kronan” än mer speciellt.
Att det satsas just i Kronogården är ingen tillfällighet, och syftet är klart – att bryta segregationen och underlätta integration. Honnörsordet har hela tiden varit ”delaktighet”, både i utformningen av anläggningen och nu i själva driften. Samverkan mellan de olika delarna är viktig. Ett betydelsefullt inslag i processen att bryta segregering är genom satsning på olika kulturevenemang. Här finns bra scenlokaler med plats för 250 personer, ett slags mini-Folkets hus, och här uppträder både kända och mindre kända artister, ofta med ”mångkulturell prägel”.

Årets bibliotek

Marcus Einarsson är försiktigt positiv. Boklånen har ökat, framför allt av barn- och ungdomsböcker, biblioteket har blivit en naturlig mötesplats för skolungdomarna, det förekommer varken stölder eller skadegörelse. Drömmen är att biblioteket i Kronogården ska utses till ”Årets bibliotek”, vilket vore första gången som en biblioteksfilial tilldelades den utmärkelsen.
Marcus, som ursprungligen kommer från Borås, har jobbat i flera kommuner, och trivs bra i Trollhättan, och Kronogården, där han både arbetar och bor.
– Det känns bra här, det är högt i tak, och kommunen är välskött. Kulturlivet är också bättre än vad jag trodde.
Samtalet glider omärkligt in på Saab, något som verkar ofrånkomligt i Trollhättan. Marcus är visserligen ganska skeptisk till Spyker, och tror inte att det går att blåsa faran över än. Men visst har ett nytt hopp tänts, och han hoppas verkligen att det ska gå bra.
– Saab påverkar allt här i Trollhättan, säger Marcus. Om biblioteket här är backspegeln, så är Saab motorn.

Publicerat i Flamman 2010-9

Dåliga råd äro dyra

Före detta statsminister, före detta partiledare, före detta med mera, Göran Persson har i sin oändliga visdom och generositet delat ut goda råd till de rödgröna. Inte helt överraskande tycker magister Persson att de rödgröna, om de vinner valet, ska inte röra jobbskatteavdraget, och i största allmänhet inte ändra någonting i den borgerliga politiken.
Varför de i så fall över huvudtaget ska vara med i valet förblir en gåtan, fast man kan ha sina aningar.
Göran Persson är den ende socialdemokratiske ledaren som aldrig kom upp i 40 procent av rösterna. Han ”lyckades” att förlora ett val mitt i en långvarig högkonjunktur, en bedrift i sig. Han är en av den svenska politikens mest grandiosa fiaskon någonsin.
Att ta råd av denne man är som att frivilligt äta gift, eller såga av den gren man sitter på.
Om nu någon bryr sig – gör tvärtom!

Berättelsernas Bert-Åke Varg

Den svenska underhållningsbranschens grand old man Bert-Åke Varg går på kryckor. Vilket inte hindrar honom från att uppträda:

- Det går inte att komma till Norrland och ställa in. Då kan folk få för sig att jag har blivit en nollåtta.

Sådant går hem i Härnösand och Kramfors där Bert-Åke uppträdde på söndag respektive tisdag. Han är fortfarande grabben från Hörnefors som gärna drar en skröna om gamla skolkamrater och lumparkompisar.

Bert-Åke Vargs föreställning bygger i stor utsträckning på berättande. Han drar monologer, historier, skrönor och anekdoter. Det blir mycket sprit och sex förstås. Han har varit med i branschen sedan 50-talet, och berättar gärna om alla stora artister som han har mött och uppträtt tillsammans med. Stora delar av 1900-talets svenska underhållningsvärld passerar revy: Julia Caesar, Åke Söderblom, Sven Paddock, Edvin Adolphson och sonen Olle, Tor Isedal och Git Gay, man tappar snabbt räkningen på dem alla. Bert-Åke är fenomenalt duktig på att härma, plötsligt var alla dessa storheter på scenen framför oss.

Han är också mycket skicklig på att skjuta in aktualiteter, det är inte dåligt att få in den före detta polismästaren i Uppsala i en- förmodligen gammal - historia om en gammal skolkompis.

Berättandet varvas med sångnummer. Det blir en fläkt från 50- och 60-talens kabaré- och revyvärld.

Pappa Varg ackompanjerades på piano av sonen Pontus, som själv är en duktig artist, och framförde ett par fina sånger, till faderns uppenbara stolthet och förtjusning.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda

Minnesafton med drag

När dragspelet var Gud, var Hans-Erik Nääs från Gålån i Kramfors dess profet. Och Ådalen var Mekka. På lördag skulle den legendariske dragspelaren ha fyllt 100 år. Det firades med en minnesafton på Kramfors Folkets hus. Hela överskottet gick till Hans-Erik Nääs minnesfond.

Kvällens konferencier var Ehrling Eliasson, numera känd som ena halvan i artistparet Ehrling & Titti, men som faktiskt började sin musikbana som basist i Hans-Erik Nääs orkester. Han inledde med att säga:

- Ikväll får ni lyssna på dragspel på längden och på tvären.

Och det var precis vad publiken fick göra. Olika konstellationer avlöste varandra på scenen. Förutom arrangerande Kramfors dragspelsklubb, dragspelsklubbarna från Sollefteå och Härnösand, uppträdde Ensemblen med bland annat Lena och Jörgen Sundeqvist, Sonora kvintetten, den finske stjärnveteranen Veikko Ahvenainen, Curt-Ivan Ericsson från Örnsköldsvik, med flera.

Några av artisterna var tidigare stipendiater av Hans-Erik Nääs minnesfond, bland annat David Wallén. Minnesfonden delar ut stipendier till unga lovande musiker, företrädesvis dragspelare. Fonden räknas som Sveriges kanske finaste dragspelsstipendier, och minneskvällen medförde ett hyggligt tillskott i dess kassa, då alla uppträdde utan gage.

Kvällens repertoar bjöd på snart sagt varje musikalisk genre som finns.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda

En fest för berättarglädjens många former

Under helgen pågick det i Härnösand en berättarfest i dagarna tre. Det var för tredje året som Berättarnätet Mitt arrangerar festen. Härnösand har etablerat sig som en viktig plats på berättar-Sveriges karta. Årets upplaga av festen bjöd som vanligt på en härlig blandning av olika berättarformer.

Först ut var Öppen scen på Metropol på fredag kväll. Det var mest tillresta gäster – här fanns folk från Sundsvall, Stockholm, Umeå, Göteborg och Skåne - som passade på att visa upp sig för varandra.

Lördagen inleddes med en berättarverkstad, där mästarberättaren och Härnösandssonen Pelle Olsson lärde ut berättandets intrikata konst. Inte mindre än 15 personer slöt upp. Pelle Olsson var mycket nöjd:

- De är jätteduktiga, bättre än jag!

Senare under dagen var Pelle ordfördelare under berättarcaféet, som lämpligt nog hölls på caféet i Sambiblioteket. Ett berättarcafé är en speciell form av berättande, där alla kan vara med, och formen regleras av en uppsättning regler. Det berättades glatt om vitt skilda ämnen, och det var inga svårigheter att hålla sig till reglerna, förutom den att man inte får applådera.

Tidigare under dagen höll Ida Junker en berättarföreställning om sin uppväxt i Ljungaverk, eller som hon själv sa ”en fresk över min barndom i ett brukssamhälle”. En närmast sensationell uppgift som hon framförde var hennes fars berättelse om att det har tillverkats Zyklon B, det gift som användes av nazisterna i gaskamrarna, i Ljungaverk. Hon skulle forska vidare i saken.
Lördagen avslutades med en berättarkavalkad där flera av landets duktigaste berättare bjöd på sina bästa skrönor. Kvällens konferencier var författaren Bo R Holmberg, själv en icke oäven berättare.

Festen avrundades på söndag morgon med en berättarfrukost.
Kraxi kapell stod för den musikaliska inramningen under hela berättarfesten.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda

Veckan som kommer Vecka 9 2010

Den nya veckan inleder också en ny månad. Den har fått sitt namn efter den grekiske guden Mars. Han var krigets gud, och det gläder säkert många nu när Sverige är i krig. Under USA:s ledning bombar vi ett land fram till demokrati, välstånd och jämlikhet. När uppdraget är slutfört ska vi lämna över till den korrumperade fuskpresidenten och hans krigsherrar. Det blir säkert lika bra som det brukar i Afghanistan. Fråga ryssarna.

På måndag är det 200 år sedan Frederic Chopin föddes i Żelazowa Wola, en liten by utanför Warszawa. Stor kompositör av framför allt pianomusik, genial pianist, dog blott 39 år gammal, brinnande polsk patriot.

Jag minns anekdoten som jag fick lära mig i skolan - även om den presenterades som en sann historia, vilket den kanske är - om hur han första gången framförde Revolutionsetyden i Paris. Den ryske ambassadören lämnade upprört lokalen med orden "Det här är kanoner gömda i blommor!"

På tisdag är det årsdagen av kröningen av Ludvig lättingen 986 till kung av det västfrankiska riket. Ytterligare en i raden av dessa monarker som satte ärligheten främst. Vissa saker var bättre förr. Det håller jag på tills knugen antar namnet "Karl den charmlöse" eller "Karl den korkade".

På onsdag är det 70 år sedan attentatet mot Norrskensflamman, ett av de värsta terrordåden i svensk historia. Några högergubbar med relativt samhällsställning sprängde av omsorg om demokratin och friheten - vissa saker går igen i historien - Norrskensflammans lokaler. Fem personer dog, två var barn.

De skyldiga åtalades för skadegörelse på annans egendom. Dödsfallen togs inte upp av rätten. En av attentatsmännen friades helt, de andra dömdes till att betala små skadestånd och mellan 3,5 och fem års fängelse, men samtliga frigavs av samlingsregeringen 1944.

Den 4 mars 1966 sa John Lennon att Beatles är mer populära än Jesus. Uttalandet väckte en proteststorm från kristet håll. Det är oklart om det var därför att de ansåg att Lennon hade rätt eller om det var för att han hade helt fel.

På fredag är det årsdagen av Fultontalet som Winston Churchill höll 1946. Då använde han första gången begreppet "järnridå". Någon effekt måste det ha haft, eftersom samma sju år senare dog Stalin.

På lördag fyller Gabriel Garcia Marquez år. Han blir 82, om jag har räknat rätt i hastigheten. För tre år sedan var det 40-årsjubiléet av utgivning av "Hundra år av ensamhet". Hittade följande lilla text om saken:

Den första boken av den colombianske författaren Gabriel García Márquez som jag läste var "Patriarkens höst". Den var en fantastisk roman, men å andra sidan hade jag läst en del fantastiska romaner förut. Sedan läste jag "100 år av ensamhet", världen öppnade sig, och livet var inte längre detsamma.

García Márquez universum är Macondo, en by i Colombia, i Latinamerika, i världen. Där händer sällsamma saker, men egentligen mest vanliga, hederliga hemskheter, sådana som tyvärr alltid har hänt överallt. Macondo befolkas av destruktiva män och kämpande kvinnor, som slåss för kärleken, och lider av den värsta åkomma som kan drabba en människa - ensamheten.

Romanen anses som den magiska realismens största bedrift och samtidigt dess början och rättesnöre. Med överdådig fantasi och ett eruptivt rikt språk väver García Márquez samman realism och fiktion till en sagolik verklighet. Och visst tror man till slut på allt, flygande mattor och överste Buendías alla söner som föds med ett kors i pannan, och samtliga blir dödade med ett skott genom korset.

Det frustar av liv, det doftar, det låter och det blöder. Det är inte större än livet, men inte långt därifrån.

Det är 40 år sedan denna makalösa roman publicerades. Bästa sättet att fira jubileet är förstås att läsa boken. Eller läsa om den.

Veckan avslutas med årsdagen av nazisternas besättande av Rhenlandet 1936. Än en gång bröt Hitler mot gällande fredsfördrag, utan att de västallierade reagerade. Då hade de fortfarande kunnat sätta stopp för hans framfart.

Ytterligare ett sorgligt kapitel i den onödiga historiens tragiska bok.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-02-28