Minns krigets vanvett

 

Den 1 juli är årsdagen av inledningen av offensiven vid Somme 1916. En nödvändig påminnelse om krigets fasor.

I slutet av 1915 hade kriget på västfronten kört fast fullständigt. En 50 mil lång frontlinje av skyttegravar, kulsprutenästen och artilleriställningar, sträckte sig från schweiziska gränsen till Flanderns kust, som ett väldigt ärr i Västeuropas sargade kropp. I skyttegravarna fanns under de mest vidriga förhållanden sammanlagt sju miljoner soldater, en truppkoncentration som aldrig har överträffats.

Den tekniska utvecklingen av kulsprutor och kanoner hade skapat en förödande eldkraft, även om träffsäkerheten inte alltid var den bästa, flyg och stridsvagnar användes visserligen, men i liten utsträckning och utan samordning med infanteriet. Det gjorde krigföringen statisk och varje försök till anfall resulterade i veritabla massakrer.

I den situationen kom den nytillträdde tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn med en plan hur man kunde bryta dödläget. Man skulle inta ett område, locka fransmännen att försöka återta det, där skulle de drabbas av så stora förluster att de tappade viljan och förmågan att fortsätta kriget och tvingades dra sig ur – så att Tyskland kunde koncentrera sina krigsansträngningar till östfronten.

En plan genial i all sin enkelhet och cynism – dessutom kryddad med en rejäl dos bristande verklighetskontakt då Falkenhayn kalkylerade med små egna förluster.

Stöten skulle sättas in vid staden Verdun, och valet av plats var ingen tillfällighet, Verdun ansågs som ointagligt och var en stark symbol för fransk motståndsvilja.

Anfallet inleddes den 21 februari med en nio timmar lång artilleribeskjutning, den längsta och kraftigaste dittills i krigshistorien, det första skottet avlossades från en 380 millimeters Kruppkanon som träffade katedralen i Verdun drygt 20 kilometer bort (en del källor uppger 32 km)! Till en början hade de tyska trupperna framgångar och kunde rycka fram, men fransmännen bjöd ett förbittrat motstånd, och när förstärkningar anlände pressades tyskarna tillbaka.

Striderna pågick ända in i december utan att något avgörande kunde uppnås. Falkenhayn fick rätt om de franska förlusterna, de var förvisso fruktansvärda, på drygt 370 000 döda, saknade och sårade, men hans kalkyler att det skulle få fransmännen att dra sig ur kriget kom totalt på skam. Snarare stärkte slaget vid Verdun stridsviljan, slaget upphöjdes till en symbol, och befälhavaren general Pétain utropades till den store segraren, och fick status som nationalikon, tills han störtade sig själv från piedestalen genom sitt samarbete med de nazistiska ockupanterna drygt 20 år senare.

Von Falkenhayn fick fel också i sin förhoppning om små egna förluster. De blev nästan lika stora som fransmännens. På fältet utanför Verdun finns ett ossuarium, ett benhus, med skelettrester från 130 000 oidentifierade soldater. Området har aldrig röjts och än idag ligger där kvar mängder med minor och blindgångare.

Skulle man mot förmodan ändå vilja ta en promenad där rekommenderas gummistövlar för att undvika risken att bli smittad av likstelsbakterier från de tusentals döda som ligger där lager på lager.

Det var vanvett. Och vansinnet blev än tydligare under sommaren samma år den 1 juli när Sommeoffensiven inleddes. Första dagen förlorade britterna 20 000 man som stupade, ytterligare 40 000 sårades, för att inta några hundra meter mark, som återtogs av fienden dagen därpå. Totalt förlorade båda sidorna omkring en miljon man vid Somme, ett av världshistoriens i särklass blodigaste slag.

Naturligtvis väckte kriget harm och protester. I Zürich i det neutrala Schweiz samlades en stor skara politiska aktivister och konstnärer som på olika sätt gav uttryck för sin avsky mot den meningslösa slakten i kampen för nationell ära och marknadsandelar.

Ett mycket speciellt ställe i Zürich var Cabaret Voltaire. Det grundades av författaren och poeten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings. Övriga medgrundare var Tristan Tzara, Marcel Janco och Jean Arp, som alla kom att spela en betydelsefull roll inom den dadaism som snart skulle se dagens ljus.

I det Zürich som var en tummelplats för manifestationer mot krig, chauvinism och gammalmodiga estetiska ideal, i en anda att vilja göra upp med allt det etablerade, föddes Cabaret Voltaire, ”en lekplats för galna känslor”.

Cabaret Voltaire var en samlingspunkt för olika konstnärliga inriktningar. Det kunde förekomma bullrig musik, samtidig uppläsning av olika dikter, bisarra danser, groteska masker, fantasifulla kostymer, och allt kunde pågå samtidigt som ett enda kaotiskt skådespel.

Det var här som någon gång i februari, bara kort tid innan helvetet vid Verdun brakade loss, som Tristan Tzara offentliggjorde det dadaistiska manifestet.

Tzara hette egentligen Samy Rosenstock, och var född i en judisk familj i Rumänien. Sitt nya namn la han sig till under studentåren i Bukarest, förnamnet refererar givetvis till hjälten i den gamla keltiska sagan om Tristan och Isolde, efternamnet Tzara lär betyda jord eller land på rumänska, men det kan också vara en anspelning på tsar. Med dadaister vet man aldrig.

Det gäller också namnet dada, dadaismen föddes som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Den rumänske exilförfattaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” (2012) om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, (den var knappast homogen i något annat avseende heller) de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Politik är ingen konst men all konst är politisk. Skapandet och förstörelsen går hos människosläktet hand i hand.