Sosua - i Förintelsens skugga

 

Idag är det årsdagen av Eviankonferensen 1938. Som har en överraskande koppling till Dominikanska republiken.

Den som turistar i Dominikanska republiken har stora möjligheter till många rika kulturhistoriska upplevelser.

I huvudstaden Santo Domingo finns världsarvet Ciudad Colonial, de gamla kvarteren, med spännande och skiftande exempel på kolonialarkitektur. Här finns den äldsta katedralen i Amerika, byggt 1512-40 i stram gotik, helt ignorerande renässansen, med en tung anda av kärv och syndatyngd katolicism, med dunkla målningar i de flamländska mästarnas tradition, allt i en så oerhört stark kontrast till den soliga och lättsamma omgivningen.

Vicekungens residens, Alcázar de Colón – det äldsta i Amerika så klart – med sina minutiöst återskapade 1500-talsmiljöer är också värt ett besök.

Men den riktiga pärlan finns på andra sidan ön. Lilla turistorten Sosua vid Atlantkusten ligger en kvart från flygplatsen i Puerto Plata och en knapp mil från surfingparadiset Cabarete. Platsen är idag tyvärr mest känd för sexturism, men i decennieskiftet 1930/40 utspelade sig här något så ovanligt som en lycklig episod i skuggan av Förintelsens annalkande katastrof.

En parentes kan det tyckas, en marginell företeelse, i den tragedins bok som äger rum i Europas förintelseläger, men just därför unik och värd att lyftas fram.

I juli 1938 sammankallades på initiativ av USA:s president Roosevelt en konferens i den franska semesterorten Evian för att diskutera hur man kunde undsätta den allt mer utsatta judiska befolkningen i Tyskland och Österrike. 32 länder var på plats, bland annat Sverige, 33 var inbjudna från början men Italien tackade nej. Vid den tiden accepterade fortfarande nazistregimen att judar fick emigrera, under förutsättning att de överlät sina tillgångar på den tyska staten.

Under konferensen uttryckte alla länder sin starka sympati för de diskriminerade judarna och sin totala ovilja att ta emot dem.

Argumenten var att man redan hade tagit emot så många, USA och Kanada ville ”istället” inrikta sig på sina flyktingkvoter – som man inte fyllde, Holland och Belgien hänvisade till att länderna var tättbefolkade, andra var oroliga för arbetsmarknaden – 30-talskrisen gjorde sig fortfarande gällande, många trodde att en ny emigrationsvåg skulle skapa en ”rasfråga”, vissa var storsinta nog att vilja skydda sin judiska befolkning från faran för antisemitism som de nya flyktingarna kunde orsaka.

En del låter onekligen kusligt välbekant.

Konferensen blev ett praktfiasko som hånades öppet av Hitler.

Men det fanns faktiskt ett undantag i detta monumentala hyckleriets sammankomst.

Det var Dominikanska republiken. Landets bisarre och blodbesudlade diktator Rafael Trujillo erbjöd att ta emot 100 000 judiska flyktingar. Siffran var uppenbarligen tilltagen i överkant, och förmodligen mest avsedd som en markering att Trujillo menade allvar.

Det är inte helt klart vilka motiv Trujillo hade för sitt erbjudande. Troligen handlar det om flera samverkande faktorer. Han var ute efter att bättra på sitt skamfilade rykte efter massakern ett par år tidigare på invandrade haitier, och även hans framfart mot inhemsk opposition. Diktatorn var mån om att stärka sina band med USA, något som också lyckades.

Dessutom fanns det säkerligen rasistiska skäl, genom den tysk-judiska emigrationen strävade Trujillo efter att göra befolkningen i Dominikanska republiken ljusare!

Och slutligen kan han ha påverkats av de allmänna fördomarna om judiskt affärssinne.

Hur som helst, resultatet av Trujillos generösa erbjudande blev att omkring 650 judiska flyktingar kom till Sosua. Det var på den tiden en tämligen öde plats, och området som de hade tilldelats var en övergiven bananplantage.

Varje flyktingfamilj fick drygt 30 hektar mark, tio kor, en mula och en häst. Hela situationen var onekligen en stor utmaning då de judiska emigranterna bestod av välutbildad, urban medelklass, som var avgjort bättre på att citera Goethe än att mjölka kor.

Men de hade just inget val, det fanns ju ingenstans att ta vägen, så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så småningom kom det lilla samhället att blomstra, mest framgångsrik blev man faktiskt inom mejeribranschen.

Relationerna till lokalbefolkningen var från början goda, och fördjupades med tiden. Det förekom allt fler äktenskap över etniska gränser, vilket hade till konsekvens att en del övergav sina judiska traditioner och assimilerades helt i det nya samhället. Delvis kompenserades det av att åtskilliga ingifta dominikaner konverterade till judendomen.

En kuriositet i sammanhanget är den lilla grupp av tyska emigranter från den fortfarande ekonomiskt och politiskt instabila Förbundsrepubliken som kom till ön i början av 50-talet på jakt efter ett bättre liv. Här fann de ett litet tyskspråkigt samhälle med ett vitalt tyskt kulturliv. Och mötet mellan de två grupperna blev faktiskt oväntat hjärtligt.

Efter kriget minskade den judiska gruppen successivt. Den stora dödsstöten kom med 80-talets turistboom, då markpriserna sköt i höjden, och många valde att sälja, för att sedan dra vidare till framför allt USA, och i viss mån Israel.

Idag lever 25 judiska familjer kvar i Sosua som en integrerad del av det dominikanska samhället.

Kvar finns också den lilla synagogan i trä, och bredvid den ett litet museum, där man kan beskåda en bildkavalkad över det judiska livet i Sosua.

Där kan man också läsa följande inskription: ”Sosua, ett samhälle fött i smärta och framväxt i kärlek, måste i slutändan representera livets ultimata triumf.”