"människans sökande efter mening i en obegriplig värld"

 

Att vänta på Godot. Uttrycket har gått in i språket, och det finns säkert till och med människor som inte vet att det är en pjäs av Beckett.

För hundra år sedan, den 13 april 1906, föddes på Irland Samuel Beckett, en av 1900-talets mest inflytelserika och nydanande författare. Han fick en gedigen akademisk utbildning, och under sin studietid utmärkte han sig mest som idrottsman, framför allt inom cricket. 

I slutet av 1920-talet kom han till Paris, där han upptogs i kretsen kring James Joyce, som kom att utöva ett stort inflytande på honom. 1939 bosatte han sig permanent i Paris, "jag föredrar ett Frankrike i krig framför ett neutralt Irland", och de flesta av hans verk är skrivna på franska. 

Under ockupationen av Frankrike engagerar sig Beckett i motståndsrörelsen, erfarenheter som han senare alltid bagatelliserade.

Beckett mötte länge ingen förståelse hos förläggare för sina romaner och dikter. Framgångarna kommer först efter 1945, och det stora genombrottet får han 1952 med pjäsen "I väntan på Godot", han mest kända och spelade verk - i Sverige bland annat i en minnesvärd förställning på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg - och som blev till ett talesätt.

Två luffare, Vladimir och Estragon, väntar vid en öde landsväg under ett avlövat träd på Godot som aldrig kommer. De grälar, skämtar och förtvivlar i ett tragikomiskt spel med ord av poesi, drömmar och nonsens som ska uttrycka människans sökande efter mening i en obegriplig värld. 

Med ett minimalistiskt uttryck fångar Beckett som ingen annan den existentialistiska stämningen i efterkrigstidens Europa, och han kom att utöva ett stort inflytande på dramatiker -som Havel och Pinter, författare, men också inom andra konstarter.

1969 fick Beckett Nobelpriset. Han dog 1989, och är begravd på Montparnasse i Paris.