Landsbygd mellan hopp och förtvivlan

 

Även om Littfest är i första hand inriktad på samtal kring skönlitteratur förekommer ändå programpunkter som berör aktuella samhällsfrågor. Under årets första festivaldag samtalade den välkände Umeåjournalisten Arne Müller med ATL:s redaktör Edvard Hollertz under rubriken ”Landsbygd mellan hopp och förtvivlan”. Samtalsledare var VK:s politiska chefredaktör Ola Nordebo. Två tydliga alternativ för att tackla landsbygdens problem utkristalliserades under samtalet.

Till att börja med enades man om att det finns flera landsbygder, inte en. Och att det är stora skillnader i hur man klarar sig. Det är framför allt landsbygdskommuner nära storstäder och på turistorter med bra kommunikationer som man rent av upplever en blomstring, inte minst i samband med pandemin.

DE övriga däremot befinner sig i strykklass, och problematiken existerar i hela landet, långt ifrån bara i Norrland. Stora delar av Blekinge, Dalsland eller Värmland är förlorare i den nya ”ekonomiska geografin”.

Emellertid har ett nytt intresse väckts i den politiska debatten i Sverige, en konflikt mellan stad och land lyfts fram, och allt fler talar sig varma för landsbygdens sak. Edvard Hollertz tillskrev det nymornade intresset för landsbygden Trumps seger i presidentvalet, men även Brexit. Plötsligt uppmärksammas att det finns stora bortglömda befolkningsgrupper – med makt att avgöra val!

-          Svenska politiker talar om rostbälten, hjärtland och liknande, men det är ett amerikanskt narrativ som har mycket lite med den svenska verkligheten att göra, säger Edvard Hollertz.

Arne Müller för sin del tror att de politiska partiernas vurm för landsbygden har börjat ännu tidigare, men naturligtvis förstärkts av Trumps framgångar och Brexit. Men han är mycket kritisk och säger rakt på sak:

-          Det är mycket prat men mycket lite verkstad, tillgången till viktig samhällsservice på landsbygden fortsätter att försämras.

                                           Foto: Av Harvey McDaniel from Naalehu, HI - South Point_Wind Farm 5_Aug_1_02, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=346363

Det stora problemet är fortsatt att värdet av exploateringen av naturresurser inte stannar lokalt. Ett belysande exempel är vindkraften och de problem med lokal acceptans som redan nu är stora och ständigt växer.

Arne Müller påpekade att enbart för att täcka energibehovet hos de nya företagen i norr krävs det mellan 4000 och 5000 vindkraftverk. Just nu finns det 900!

-          Det kommer att skapa långt större problem än idag, inte minst kring markfrågan, risken är stor att den nya industrin kommer att dränera den offentliga sektorn på kompetens, skapa öar av välstånd och lämna resten i tilltagande förfall, säger Arne Müller.

Edvard Hollertz lyfte fram att investeringar i vindkraft görs till stor del av utländska företag som saknar lokalt perspektiv, vill bara komma undan så billigt som möjligt, med så stor vinst som möjligt.

-          Vi måste få tillbaka de lokala, platsbundna företaget som tar socialt ansvar, säger Edvard Hollertz.

Han framhåller gärna den gamla bruksandan som ett föredöme. Arne Müller invände att det finns få företagare men många orter. Och globaliseringstrenden är tydlig, och svår för att inte säga omöjlig att bromsa. Det måste till statlig regionalpolitik, men det som händer på den fronten går i motsatt riktning. Statliga jobb blir fler i storstadsregionerna, medan de minskar på mindre orter, det blir bara småsmulor.

                                           Foto: Av Jaime Mas - Picture by Jaime Mas, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=174957

 

Det som krävs enligt Arne Müller är en verklig klimatomställning. Den innebär till att börja med decentralisering av framför allt samhällsservice, en satsning på infrastruktur, huvudsakligen järnväg, och en långt större självförsörjningsgrad för jordbruket.

-          Jordbruket måste äntligen få betalt för miljönytta, säger Arne Müller.

Edvard Hollertz vill förutom den moderna ”Åslingdoktrinen” med socialt ansvarsfulla företag också ha mindre regelkrångel för jordbrukare och andra småföretagare.

Båda var emellertid överens om behovet av ökade regionala och kommunala skattebaser som ett nödvändigt villkor för landsbygdens utveckling.

Landsbygden balanserar fortfarande mellan hopp och förtvivlan.

 

FOTNOT: ATL = Lantbrukets Affärstidning

                VK = Västerbottens-Kuriren

                Åslingdoktrinen = Företag har ansvar för den lokala arbetsmarknaden

Landet utan kultur och lögnen om staden

Littfests adelsmärke är ett brett program av hög kvalitet. Här finns stort utrymme för spännande seminarier, intressanta samtal, insiktsfulla diskussioner.

Och till skillnad från till exempel Bokmässan i Göteborg finns i Umeå mycket litet kommersiellt tingeltangel. I år var det visserligen fler utställare än någonsin tidigare, men de flesta var litterära sällskap, små förlag och ambitiösa kulturtidskrifter.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ett norrländskt fönster mot världen

Littfest i Umeå är inte bara den största enskilda litterära händelsen i Norrland, den har också växt fram genom åren till att bli en professionellt arrangerat litteraturfestival av högsta kvalitet, som mycket väl kan mäta sig med sina kollegor söderöver. Dessutom har det blivit ett norrländskt fönster mot världen, med allt fler utländska författare på besök. I skärningspunkten av mötet mellan den norrländska provinsen och den stora världen uppstår de mest spännande samtal.

Det började redan på det inledande seminariet på fredagen, när Jan Myrdal under ett samtal med Carl Johan De Geer om konst och politik, som leddes av Mats Jonsson, lika magistralt som vanligt fastslog den tämligen självklara sanningen att Sverige är ett mycket litet land ute i periferin.

Det behöver givetvis inte vara något negativt. Ola Nilsson med rötter i jämtländska Hammerdal och Pär Hansson, bördig från Vännäs, försvarade båda det lilla samhället, och vittnade om vilken stor betydelse, på ett positivt sätt, uppväxten ute på landet har haft för deras fortsatta liv. Det handlade förstås mycket om trygghet, men också en nyfikenhet på världen, och även en konstnärlig inspiration, som Ola Nilsson benämnde ”norrländsk magi”.

Ett annat sorts utanförskap som resonansbotten för en identitet som befrämjar kreativitet berördes av den slovenske författare Goran Vojnović, aktuell på svenska med sin debutroman ”Blattejävlar!”, som handlar om bosniska invandrare i en förort till Ljubljana.

Ett fascinerande föredrag hölls av sportjournalisten och författaren Erik Niva under rubriken ”Hur fotboll förklarar världen”, och som handlade lika mycket om hur världen förklarar fotbollen. Niva formulerade några mycket intressanta tankar, bland annat att fotboll är den sista kollektiva upplevelsen i en splittrad och fragmenterad värld. Dagens fotboll har genomgått en stor förändring, i takt som världen har förändrats. Tidigare representerade klubbarna samhällets olika klasser, idag representerar de konkurrerande ekonomiska intressen. Det i sin tur skapar en helt ny typ av spelare, värvade vid fem-sexårsåldern, starkt specialiserade, ”robotar” utan egentlig livshistoria utanför fotbollen.

Det här är bara ett mycket litet axplock av alla högintressanta seminarier som bjöds i Littfests digra program.

På plats i Umeå fanns dessutom de aktuella Maria Sveland och Jonas Hassem Khemiri, författare från Norge, Tyskland, Sydafrika, Kanada och Rumänien.

Till undertecknads stora glädje avslutades Littfest med ett entimmesprogram om polsk poesi. Översättarna Stefan Ingvarsson och Irena Grönberg presenterade efterkrigstidens fyra mest kända polska poeter: Wisława Szymborska, Zbigniew Herbert, Czesław Miłosz och Tadeusz Różewicz, och tyngdpunkten låg inte som det annars är brukligt på de två Nobelpristagarna, utan på den ende som fortfarande lever, nämligen den 92-årige Różewicz.

Påpassligt nog introducerade man också en av den unga polska generationens mest spännande namn Marta Podgórnik.

Litteratur och festival i Umeå

Littfest i Umeå är Norrlands största litterära händelse. Från början ordnades den mest för att det skulle också finnas något i Norrland, och som någon slags protest mot att litteraturintresserade i norr måste åka ända till Bokmässan i Göteborg för att kunna ta del av litteraturupplevelser av hög kvalitet.

Den sjätte upplagan av Littfest i år visar på en stor mognad, både organisatoriskt, hela arrangemanget är mycket professionellt skött, och inte minst till innehållet. Festivalen håller genomgående en mycket hög kvalitet, med en oemotståndlig mångfald och bredd. Det är många kända namn som programmet ståtar med. Dessutom är det utländska inslaget påfallande stort, och man kunde njuta av framträdande av Kateryna Babkina och Lev Hruytsuyk från Ukraina, Bostjan Basa och Dusan Sarotar från Slovenien, Anja Utler från Tyskland, Eirikur Örn Nordahl från Island, och de engelska superstjärnorna Simon Armitage och Aidan Chambers.

Det saknades inte heller deltagande från Ångermanland. Serietecknaren Mats Jonsson var naturligtvis där, dessutom Jan K Persson från Härnösand med konstpoesiboken ”Mobila anteckningar”.

Årets tema var enligt programmet poesi, men uppriktigt sagt märkte jag inte så mycket av det. Med hjälp av korta referat från några seminarier som jag besökte tänkte jag åskådliggöra Littfests höga kvalitet och stora bredd och mångfald. Jag lämnar åt läsaren att bedöma om det finns någon röd tråd här.

M A Numminen är den finske sångaren och musikern med den säregna rösten. Han är mest känd för sin inspelning av Gummiboll, för att ha sjungit Schubert i falsett och sina tonsättningar av Wittgensteins filosofiska texter. Men han är också författare, och på Littfest presenterade han sin roman ”Till Helsingfors”. Den utspelar sig i början av 60-talet, en tidsepok som enligt Numminen är mycket litet skildrad, vilket han finner märkligt, eftersom han hävdar att det var just då som alla konstformerna förnyades på ett nästan revolutionerade sätt. Därefter, påstår Numminen, händer innehållsmässigt absolut ingenting.

Horace Engdahl, Akademien förre ständige sekreterare, berättade om sin senaste bok ”Cigaretten efteråt”. Han är en sann intellektuell, och man kan inte annat än beundra en person som är alltid beredd att utkämpa en djuplodande strid med sig själva och sina egna uppfattningar. Nu berättade han om sin kamp på 80-talet mot de stora berättelserna, och konstaterade med ett nöjt leende att ”vi förlorade”.

Författaren Klas Östergren försvarade författarens rätt att inte alltid vara så lättillgänglig i sitt skrivande. Romanen som är den mest tillåtande och generösa berättarformen komplicerar oftast en enkel berättelse, och tvingar både författaren och läsaren att genomgå en kunskapsprocess och därigenom också att förstå sig själv och sin egen historia.

Sist men inte minst debatten om hen. Förläggaren Karin Salmson konstaterade att detta nya pronomen inte ska ersätta han och hon, utan vara ett komplement, eller snarare en möjlighet, dels i situationen där kön inte spelar någon roll, dels när könsroller kan vara problematiska och behöver mjukas upp.

Serietecknare och en egensinnig ryss i fokus på Littfest 2011 i Umeå

Littfest i Umeå är inte bara den största enskilda litterära händelsen i Norrland, utan har också utvecklats till ett betydande kulturfenomen på riksnivå. Årets upplaga dominerades av temat kring förhållandet mellan ord och bild. Det var framför allt serietecknarna som stod för de viktiga och intressanta bidragen.

I Sverige talar man nuförtiden om ett ”serieunder”. Det finns allt fler serietecknare, som representerar en mångfald olika genrer. Några siffror som framkom under ett seminarium med bland annat Jamil Mani från Seriefrämjandet: år 2000 gavs det ut 109 seriealbum i Sverige, av vilka 40 var svenska originalserier. 2010 ligger utgivningen på 230 album, vilket är alltså mer än en fördubbling på tio år, och 99 av dessa är svenska. Då är ändå 2010 en nedgång jämfört med toppåret 2008, då det publicerades inte mindre än 350 album, vilket förmodligen till största del kan förklaras med att då når mangavågen sin absoluta höjdpunkt.

I Sverige finns det 48 förlag som specialiserar sig på utgivning av serier, de flesta är små, sådana där serietecknare publicerar sina egna alster.

Sverige kan naturligtvis inte mäta sig med seriernas förlovade land Frankrike, där utgivningen är mer än tiodubbelt så stor. Men också där märker man av det svenska serieundret. Ett intressant fall är den unga Joanna Hellgren, som har publicerat två mycket framgångsrika seriealbum på franska, och det ena har just översatts tillbaka till svenska!

Den dominerande trenden inom svensk seriekonst är att de traditionella amerikanska äventyrsserierna försvinner alltmer, medan nya former av episkt serieberättande utvecklas.

Jag frågar Kramforssonen Mats Jonsson hur han vill förklara det svenska serieundret.

- Internet och andra visuella media är säkert en av förklaringarna, tror Mats. Det är mycket lättare att bygga upp en ”scen” på nätet, där man kan nå många, utan stora kostnader.

En annan bidragande orsak anser Mats är serieskolorna. Det finns tre stycken i Sverige, i Malmö, Gävle och Vingåker, och de håller mycket hög standard.

Ett viktigt inslag i seriekonstens utveckling är att allt fler unga kvinnor kommer fram. Det är dels resultatet av en medveten satsning, serietidskriften Galago har till exempel länge haft kvotering, andelen bidrag från kvinnor fick aldrig understiga en tredjedel, och numera har man uppnått en ganska bra balans med en hälften-var-situation, och därmed blir könsfördelningen en icke-fråga.

Men som Galagos förläggare och översättare Johannes Klenell påpekade handlar det också om överlevnad.

- Satsningen på kvinnorna är ett långsiktigt projekt helt enkelt därför att män läser allt mindre.

Serier är numera en etablerad och respekterad konstform som ingen längre ifrågasätter. Pappersformatet tror de flesta kommer att fortsätta att dominera, och det digitala kommer att dröja länge än. Dels kräver det stora initialkostnader, dels är betalningsviljan på nätet fortfarande mycket låg.

Förutom de redan nämnda framträdde också Anneli Furmark, Thomas Olsson, David Liljemark, Simon Gärdefors och Sara Granér, och berättade om sina författarskap.

Den ryske författaren Vladimir Sorokins framträdande på Littfest i Umeå presenterades med rätta som programmets höjdpunkt. De ryska författarna har traditionellt spelat en viktig roll i samhällsdebatten, och inte för inte kallas de för antingen ”nationens samvete” eller ”den riksdagen”. Det sistnämnda så mycket viktigare då den första inte har ens funnits, eller varit maktlös och manipulerad.

Sorokin verkar i samma tradition, även om han gärna ville betona sin ambivalens gentemot klassikerna:

- Om man förhåller sig till våra stora klassiker som till museiföremål eller präster, då kan en modern författare knappt skapa en enda mening på egen hand. Men om man ser den ryska litteraturen som ett arbetsrum med många olika instrument, och har som mål att lära sig behärska dessa instrument, då kan en ung författare göra väldigt mycket av det. Om han eller hon är begåvad.

Sorokin är känd för den svenska publiken för sina romaner ”Blått fett”, ”Is” och ”I det heliga Rysslands tjänst”. I dessa väver han samman det förflutna och framtiden för att därigenom få en skarp bild av dagens ryska samhälle. Historiens börda ligger tung på nutidens ryska axlar.

Sorokin sa att det hos varje rysk myndighetsperson finns en ”opritjniks” själ. Opritjniker var en organisation skapad av Ivan den förskräcklige, och kan sägas vara sin tids KGB.

Det är därför som Sorokin menar att dystopier är en så vanlig litterär form i Ryssland, den vanliga realistiska skildringen räcker inte till för att beskriva samhällets förtryck och ofrihet.

På frågan om hur han ser på Rysslands framtid svarar Sorokin med ett uppgivet leende:

– Vi vill inte diskutera sorgliga saker.

För övrigt bjöds det på ett rikt och varierat program. Kajsa Ekis Ekman talade om prostitutionens myter och verklighet. Mattias Gardell genomlyste begreppet islamofobi, ett flertal debutanter presenterades, Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald samtalade om persisk lyrik.

Och mycket, mycket mer.