Idag är det Dario Fos födelsedag. Han har under årens lopp också uppmärksammats lokalt i Ådalen.
Dario Fo intar Höga kusten
Det är tisdag eftermiddag på Centrumhuset i Ullånger, och stämningen är lätt kaotisk. Några ställer upp dekor på scenen, texter studeras, personer passerar fram och tillbaka – nunnor, poliser, dödgrävare. Det är Höga Kusten Teaterförening som repeterar Dario Fo´s komedi ”Sjunde budet”.
Tidigare har amatörgänget från Höga kusten alltid spelat sommartid ute vid Skuleberget. Det är första gången nu som man spelar en annan årstid, och inne. Dessutom är det första gången som man inte spelar en pjäs skriven av föreningens egen ”privatförfattare” Bo R Holmberg. Och vad tycker Bo själv – som har en liten roll också i denna uppsättning – om det?
- En Nobelpristagare och jag, det känns bara bra med så fint sällskap, svarar han med ett illmarigt leende.
Produktionen sker i samarbete med Scenkonstbolaget i Sundsvall. Det är Teater Västernorrlands Ingmar Virta som har föreslagit pjäsen för ensemblen.
- De ville ha en komedi, och Dario Fo målar med breda penseldrag som passar ett amatörsällskap, säger Ingmar.
Han berättar också att det ingår faktiskt i Scenkonstbolagets uppdrag att stötta amatörverksamheten, och att bygga samarbeten över hela länet. Samma pjäs har tidigare spelats av amatörteatern i Svartvik utanför Sundsvall, och därför kan gänget från Ullånger låna en del rekvisita därifrån, vilket är mycket tacksamt i en ändå ganska dyr produktion.
Dessutom lånar man ljusanläggningen och en scenmatta från länsteatern i Sundsvall.
- Vi får hjälp så fort vi ringer, säger Robert Sandström, en av skådespelarna.
Ingmar Virta är på plats under tisdagens repetition, han bistår med råd, anvisningar och konstruktiv kritik.
Pjäsen ”Sjunde budet” har undertiteln ”Du skall icke stjäla… så mycket”, och är liksom Dario Fo´s andra verk en samhällssatir. Det handlar om ett tjuvsamhälle där alla skor sig allt vad de orkar, och där rättvisan inte segrar till slut. Utan tvekan ett tema i tiden, och Höga Kusten-ensemblen har gjort lite lokalanpassning. Det blir säkert en hel del igenkänningssituationer och många skratt utlovas.
Det är premiär för pjäsen den 17 mars, och man har bara tre-fyra gånger kvar att repetera.
- Kan ni inte replikerna ska jag slita öronen av er, säger regissören Gunvor Jonsson hotfullt när repetitionen börjar.
När kvällen går mot sitt slut har alla sina öron i behåll.
Det är planerat för fyra föreställningar sammanlagt, åtminstone till att börja med. Det finns funderingar kring att spela också på andra ställen. Och eventuellt ska en föreställning ges på teaterföreningens traditionella utescen vid Skulebergets fot.
En oväntad teaterupplevelse
Teckenspråkstolkning förekommer ibland på tv, någon står i utkanten av bilden och arbetar frenetiskt med händerna, utan att vi hörande behöver bry oss särskilt mycket. I Riksteaterns Tyst Teaters uppsättning av Dario Fos klassiker ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” är det tvärtom. Pjäsen spelas på teckenspråk – av både hörande och döva skådespelare – samtidigt som det tolkas till talad svenska.
Lite ovant i början, men efter en stund fungerar det utmärkt, och man tänker knappt på det.
Teater som uttrycksform lämpar sig sällsynt bra för just teckenspråk. Mimiken, gestiken, det kraftfulla utspelet, hela kroppsspråket är minst lika viktiga, om inte viktigare, än det verbala. Och just Dario Fo burleska teater som hämtar så mycket från medeltida folkliga teaterformer är ännu mer tacksamt.
Det är faktiskt tredje gången jag ser ”Vi betalar inte!”, jag har sett Pistolteaterns nu legendariska uppsättning, och dessutom Lilla teaterns i Helsingfors fenomenala version. Det vore naturligtvis inte rättvist att jämföra, varje uppsättning måste bedömas i sin egen rätt.
I Ulf Montans regi har pjäsen fått en viss aktualitetsanpassning, med referenser till Saab, Fredrik Reinfeldt och vår monark. En aning förvånande har man däremot behållit en del av det ursprungliga sammanhanget. Dario Fo är en komikens mästare, och stundtals är pjäsen hysteriskt rolig, men samtidigt kändes den bitvis 70-talsaktigt fyrkantig och propagandistisk. Kritiken mot italienska kommunistpartiet var tämligen malplacerad för en svensk publik, och dessutom numera fullständigt inaktuell.
Men det finns ett konsekvent underifrånperspektiv hos Fo som är mycket tilltalande, inte minst i denna pjäs om vad som skulle kunna hända när människor får nog av dyrtid, arbetslöshet och förmynderi.
Skådespelarna firar stora triumfer i sina respektive paradroller.
En oväntad, ovanlig och definitivt positiv teaterupplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar