Med personlig och humoristisk kärlek

Idag är det Tage Danielssons födelsedag. Nedan från en lokal hyllning:

Det kan vara mycket vanskligt att sätta upp en föreställning med sånger och sketcher av Hasseåtage, risken är stor att man bara framstår som en pretentiös härmare, en lilleputt som förgäves försöker att nå upp till jättarnas nivå. Jacke Sjödin, med Meta Roos och Per Wikström undgår skickligt den fällan genom att helt enkelt vara sig själva i showen med det symboliskt opretentiösa namnet ”En kväll med Hasse & Tage”.

Det finns onekligen en närmast oändligt rik källa att ösa ur de två humorgeniernas skapande under flera decennier. Just nu ät det mycket kring Hasseåtage, inte minst tack vare dokumentärfilmen om dem av Jane Magnusson som visas nu inför storpublik på biografer över hela landet.

Men deras aktualitet är ingen dagslända, den är ständigt närvarande sedan länge. Jacke berättade mycket personligt – och humoristiskt förstås – om sin kärlek till de två som uppstod redan vid tio års ålder.

Jacke har en del gemensamt med sina idoler, den vardagliga, lite torra, humorn, bredden i ämnesvalet, förmågan att blanda högt och lågt, plumpt och akademiskt, rimkänslan, musikaliteten. Vid sin sida hade han Meta Roos, en välkänt skicklig uttolkare av Monica Zetterlunds repertoar. De sekunderades väl av Per Wickström.

Föreställningen består mest av sångnummer, och inte så många sketcher, beror visst på något med upphovsrätten (och den ska man hedra!). Det musikaliska lyfter fram förtjänstfullt dels hur mycket fantastiskt bra musik, framför allt jazz, som skapades kring Hasseåtage, dels hur många otroligt duktiga artister de omgav sig med.

Första aktens mest minnesvärda nummer är den för många säkert välbekanta ”Vad har du i fickan Jan” ur revyn ”Glaset i örat”. I originalet med Lena Nyman och Gösta Ekman, i Sollefteå med en ganska bildlik Per Wickström och Meta Roos (mindre bildlik). Det blir en fenomenal pastisch på en klassiker, och Meta Roos imitation gränsar till lustmord.

Jacke framför ganska många egna nummer, inspirerad av och i Hasseåtages anda. Hans kommentarer av huvudnyheterna i dagens Tidningen Ångermanland är humor helt i Lindeman-klass, visserligen inte improviserat men inte desto mindre imponerande.

Och skämt om Kramfors går alltid hem i Sollefteå. (Kramforsbon i mig frågar vad man skämtar om i Kramfors, Sollefteå? Men då väcks min inre göteborgare till livs, och jag svarar med Kålles replik till en stockholmare: ”Du, vi snackar inte om er”.)

Oundvikligen blev det mycket om sjukhuset också.

Andra aktens höjdpunkter var för mig den dråpliga allsången, allt kring Karl-Bertil Jonssons julafton, ett osannolikt potpurri på Hasseåtages rim, och den allvarsamma klassikern ”Var blev ni av, ljuva drömma”, så passande här mitt i Röda Ådalen, och stämningsfullt framförd av Meta Roos.

Har jag glömt något får jag väl förklara mig med mitt favoritcitat av Hasse Alfredsson: ”Jag har haft Alzheimer så länge jag kan minnas”.