Det bedrägliga minnets säregna författare

 

Foto: Ulf  Andersen

Den stora skrivboken
Beviset
Den tredje lögnen
Agota Kristof
Övers: Marianne Tufvesson
W & W, 2019

Det här är bland det märkvärdigaste som jag har läst på mycket länge. Agota Kristof lyckas inte bara beskriva ett dramatiskt och händelserikt stycke centraleuropeisk historia, hon skildrar lika mycket människans existentiella utsatthet, vårt behov av gemenskap och inte minst alla hinder som vi skapar för kommunikation. Och allt skrivet på ett högst säreget sätt.

Böckerna i trilogin kan visserligen läsas var för sig, men bara i nödfall, de vinner på att läsaren låter dem höra ihop. Vilket de gör på ett intrikat sätt, de kuggar in i varandra, kommenteras ömsesidigt, utgjorde varandras referenspunkter, lika mycket för att bekräfta ett händelseförlopp som att ifrågasätta det på ett annat ställe.

Perspektiven skiftar, perceptionen förändras, verkligheten flyter ihop och flyr undan.

Det börjar i den första romanen ”Den stora skrivboken”. Det är historien om tvillingar som blir föräldralösa, kämpar för överlevnad i en fientlig och oförstående omgivning, trots att de är som en och samma person skiljs deras vägar, för att aldrig igen återförenas.

Eller? Är det verkligen två eller är den ena bara resultatet av fiktivt önsketänkande? Omkommer föräldrarna? Vad har egentligen hänt av det vi tog för sanning bara några sidor tidigare?

Minnet är bedrägligt. Men just därför är vårt behov av berättelser oföränderligt, och oföränderligt stort. Det är en tanke som jag finner högst tilltalande, i någon mening tror jag att man kan säga att det är berättelser som gör oss till människor.

En annan konstant är sorgligt nog hur människor far illa av krig, förtryck och översitteri. Lidande förädlar inte, det är bara ett romantiskt griller hos historielösa människor utan inlevelseförmåga. Tvärtom gör oss historiens våldsamma framfart till förråade egoister beredda till vilka nedrigheter som helst.

Och det är just i berättelserna som motstånd kan bjudas.

Kristof berättar på sitt eget sätt. Det finns en enkelhet i hennes språk, en saklig dimension som strävar att tränga fram till den bedrägliga, föränderliga verklighetens kärna. Ibland är det nästan som ett barn som söker ord och uttryck för att förstå och ta till sig omtumlande upplevelser.

Så var det på sätt och vis för Agota Kristof. Hon var född i Ungern, lämnade landet 1956 efter den sovjetiska invasionen, då 21 år gammal. Hon hamnade i Schweiz, och där tvingades hon att som vuxen erövra ett helt nytt språk, som blev franska – i dess schweiziska variant. Det har avsatt tydliga spår i hennes författarskap. Inte nödvändigtvis till det sämre, snarare tvärtom, det skapade en möjlighet att förhålla sig till språket på ett nytt sätt, både fritt och kreativt.

En säregen författare, helt i en klass för sig.