I glömskans dystopi

 

Idag säger vi grattis till John Maxwell Coetzee på hans 82-årsdag.

Jesus barndom

J.M. Coetzee

Övers: Ulla Danielsson

Brombergs

Sydafrikanske världsmedborgaren J.M. Coetzee är en författare som man aldrig vet var man har. Det gör hans författarskap spännande och hans romaner är ofta öppna för en mångfald av tolkningar.

I den senaste bok är redan titeln förbryllande, eftersom varken Jesus eller några direkta referenser till honom förekommer alls. Handlingen är istället en mild variant av en dystopi – eller möjligen utopi.

Flyktingar kommer till en obestämd plats på jorden, där talas visserligen spanska, men det kan vara precis var som helst. Immigranterna har bakom sig en farlig färd genom öknen, en vansklig resa med båt över havet, och sedan har de tillbringat en högst osäker tid i ett läger.

När de till slut släpps in i det nya landet blir de välvilligt men totalt själlöst mottagna. Låter oroväckande mycket precis som Sverige, men förmodligen är det sig likt på många andra ställen runt om i världen.

Det nya landet är ett på många sätt märkligt ställe. Det är en blandning av gammaldags och rent ut sagt primitivt, med mycket manuellt arbete, och direkta löneutbetalningar till arbetarna på fredag eftermiddag, samtidigt som det finns många avancerade samhällsförmåner, som gratis kollektivtrafik och bostadstilldelning för alla.

Hela samhället genomsyras av en förnuftig och praktisk inställning till livets alla sidor, även de känslomässiga. Allt är behärskat och blodfattigt, ingen svär, blir arg eller berusad, det är inga nyheter på radion, människorna ägnar sin fritid åt kurser och föreläsningar för att bli bättre medborgare, och kättja ”löses” genom terapi.

Alla nyanlända som kommer till det nya landet drabbas av minnesförlust, vilket säkerligen hänger på ett intrikat sätt ihop med hur samhället fungerar.

Romanen har många ingångar. Att den är en svidande kritik av hur vi i den rika världen hanterar flyktingströmmar är uppenbart. Men den kan lika mycket vara en kritik av tillväxtsamhället, välfärdspolitik, och även kristendom.

Och det är kanske just tolkningarnas mångfald som är det viktigaste budskapet.

Sommartid
J.M. Coetzee
Övers: Ulla Danielsson
Brombergs

Även om Nobelpristagaren från 2003 J.M.Coetzee sedan länge har lämnat Sydafrika och bor numera i Australien, och har rent av blivit australiensisk medborgare, bör han genom sin bakgrund och sin tematik räknas till den afrikanska litteraturen.

Hans senaste roman utgör tredje delen i hans självbiografiska svit Scener ur ett liv i provinsen, där Pojkår och Ungdomsår var de två första. Coetzee visar upp ett prov på att han fortfarande är en författare att räkna med, med en förmåga att överraska sina läsare.

Han vänder på perspektivet, och istället för en rak berättelse om den 30–årige Coetzee får vi följa mödan hos en ung litteraturforskare som skriver en biografi över den numera avlidne Coetzee. Han intervjuar en rad personer, de flesta kvinnor, av vilka några hade en kärleksrelation med författaren. Fram träder en bild av en introvert, blyg och osäker, och socialt ganska handikappad ung man. Med varsam hand presenteras en del av de influenser som formade honom. Ingen av de närmast sörjande tycks uppfatta hans litterära storhet, vilket blir mer sorgligt än komiskt, som jag tror att det var avsett.

Det viktigaste är nog skildringen av 70-talets Sydafrika, där apartheid upplever sin storhetstid, samtidigt som de första sprickorna i systemet börjar bli synliga.

Coetzee har ett högst komplicerat förhållande till sitt land. Där är han född och uppvuxen, han tillhör en gammal boersläkt, en stark kärlek till den sydafrikanska naturen, kulturen och människorna kommer till uttryck, på samma gång som han avskyr politiken och mentaliteten.

Njutbar läsning, och ett nyanserat porträtt, som inte helt överraskande säger mer om människorna och samhället i 70-talets Sydafrika än om J.M. Coetzee.