Misstankar om ett förnekat nazistiskt förflutet.

 

"Han förhördes av två amerikaner, han var inte helt säker på amerikanska militärgrader, men gissade sig till utifrån deras gradbeteckningar att de var lägre officerare, som löjtnanter, eller kanske fänrikar. Den ena var italienare och hette Picciolli, eller något liknande. Han var korrekt men nedlåtande. Den andra hette Schlesinger och var uppenbarligen jude – han kunde väl inte vara tysk?! – och uppträdde direkt fientligt.

   De ställde en massa frågor om hans låtanden och göranden under kriget. Hans mångordiga förklaringar om varför han skrev på Volksliste och lät sig värvas till polisen kvitterades med fördömande tystnad och spydiga leenden. Det verkade inte intressera dem nämnvärt, de ville mest veta om åren i armén, tydligen var de ute efter att avslöja möjliga krigsbrott.

   Hans tjänstgöring vid luftvärnet erbjöd till deras besvikelse ingenting spännande i den vägen. Att sitta i ett hål dagar och nätter genom och stirra upp i skyn, och sedan skjuta vilt på måfå i fåfängt hopp att träffa något fick nog ändå räknas till ordinär militär verksamhet under ett krig, tillåten enligt alla tillämpliga konventioner, även om siktet var inställt på de allierades plan.

   De frågade i alla fall ut honom utförligt om han hade varit i kontakt med krigsfångar och tvångsdeporterade, vilket han med gott samvete kunde kategoriskt förneka.

   De visade också stort intresse för hans spel i tyska landslaget. ”Du var ju stjärnan i det laget. Med ett hakkors på bröstet? Hur kändes det?”

   ”Jag hade inget val”, han försökte att inte låta sammanbiten. Och inte låtsas om att han var stött över att de duade honom utan vidare. Det var segrarens rätt att vara oförskämd.

   ”Man har alltid ett val”, invände Schlesinger, ”i alla fall om man är beredd att riskera något. Det är sådant som gör oss till människor, du vet.”

   ”Min mamma satt fängslad i Oświę…i Auschwitz, och att följa med strömmen var min enda möjlighet att hjälpa henne.” Nu var han sammanbiten.

   ”Mamma i Auschwitz”? Det väckte genast förhörsledarnas intresse. Han bombarderades med frågor. Det kändes pinsamt att lämna ut mamma inför de här främmande människorna, att berätta hur hon med den där krigsfången…men, det lät kanske dumt nu, men hade han något val? Så han redogjorde för hela historien, försäkrade att den enkelt kunde kontrolleras, han hänvisade till och med till Hermann Graf, i stilla förhoppning att den tyske flygarhjälten hade med sig också fiendens respekt.

   En mamma fånge i Auschwitz intygade onekligen högst övertygande hans ideologiska oförvitlighet och sopade bort alla misstankar om ett förnekat nazistiskt förflutet. De två amerikanerna avväpnades tydligt av hans berättelser och deras tidigare avoghet var plötsligt som bortblåst.

   Willimowski erhöll ett vederbörligen stämplat och underskrivet dokument som bekräftade hans frigivning och fläckfria medborgerliga status."