Izbica är ett litet samhälle med knappt 2000 invånare i östra Polen. Förre andra världskriget var Izbica mer dubbelt så stort. Den övervägande delen av befolkningen var judisk, det var inte alls ovanligt i den delen av landet vid den tiden. 1939 bodde det omkring 4000 judar i Izbica. 23 överlevde.
Idag finns det i Izbica inte ett spår av det judiska livet. Några av dem som överlevde dödades efter kriget av sina landsmän. Deras polska grannar flyttade in i deras hus, övertog deras verkstäder och butiker, stal deras ägodelar, om inte tyskarna hann före.
Synagogan är borta, på den judiska begravningsplatsen spelar barnen fotboll med skallar som har kommit upp till ytan under regnen.
Om de inte grävdes upp i jakten efter det legendariska "judiska guldet".
Den polske journalisten Rafał Hetman har i sin bok "Izbica, Izbica",(ännu inte översatt till svenska), återupprättat minnet av det försvunna judiska livet. Åtminstone till en del, heltäckande kan det aldrig bli förstås.
/../
Myten om det etniskt homogen Sverige är just ingenting annat än en myt, en lögn avsedd att främja en nationalistisk högeragenda.
Landet har genom historien byggts upp av svenskar, finnar, samer, tyskar, holländare, judar, valloner, skottar och säkert än fler nationaliteter. I modern tid bidrog också italienare, spanjorer, greker, jugoslaver. Och bosnier, och kosovoalbaner, somalier, syrier...
Män och kvinnor. Och bara en moderat riksdagsman kan komma på idén att fråga efter deras hudfärg.
Läs hela texten i Allehanda.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar