Idag i pandemipanikens spår stängs allt fler gränser. Det är förvisso inget nytt, gränser har stängts tidigare också utan pandemier.
Nedan ett kort utdrag ur min senaste roman "När kriget inte kom", då bokens huvudperson Dawid försöker ansöka om visum till Sverige. Året är 1939.
"Tystnaden på
det svenska konsulatet tryckte ner, den var krävande och uppfordrande, den
signalerade ordning och reda, inte som ett tillfälligt tillstånd utan som en
livsstil och ett samhällsskick.
Det enda som
hördes var snattret av en skrivmaskin och en mansröst, en varm och behaglig
tenor, som lät som om han dikterade ett brev. Dessa ljud kom från en obestämd
plats i byggnaden, och störde inte, utan snarare förstärkte tystnadens
dominans.
Det var
också oklanderligt rent, man kunde spegla sig i de bonade golven, och de tjocka
mattorna såg ut att knappt ha någonsin beträtts av mänsklig fot.
”Här är så
rent att man vill spy, ser ut som ett jävla lyxsjukhus”, Dawid kände en viss
oro att konsulatets utseende möjligen kunde reflektera tillståndet i det land
som det representerade. En längre vistelse i det fjärran landet i norr kändes
plötsligt inte så tilltalande. Men har man sagt A får man väl säga B.
Han anmälde
sig i luckan, och framförde sitt ärende.
”Gäller det
turistvisum, studier eller tillfälligt arbetstillstånd?” frågade den unga
kvinnan i receptionen. Hon var ljus i hyn, blond, med håret uppsatt i en knut,
och klädd i en grågrön dräkt, vars designer förmodligen strävade att uppnå ett
uttryck av absolut tristess. Det var ingen tvekan om att han, eller om det var
en hon, hade lyckats över all förväntan.
Kvinnan
bakom receptionsdisken talade en felfri tyska med en lustig sjungande brytning
som gick ständigt upp och ner. Det lät nästan som misslyckad sång.
Dawid
förklarade att han hade tänkt ansöka om något mer permanent. Kvinnan förklarade
med ett förbindligt leende att Sverige i dagens komplicerade läge i världen var
ytterst restriktivt med att bevilja permanenta uppehållstillstånd, och gav
honom ett fjorton sidor långt ansökningsformulär att fylla i.
”Tryck
ordentligt när ni skriver så uppgifterna blir väl synliga på alla kopiorna”,
uppmanade hon.
Dawid lovade
att trycka ordentligt.
Formulären
var den vanliga byråkratiska idiotin med obegripliga frågor, nyfikenheten
motsvarande all världens skvallerkärringar, och en sjuklig fullständighet som
krävde uppgifter av honom om hans liv som inte ens han själv hade någon aning
om.
Han
stålsatte sig och kämpade tappert med att fylla i uppgifter om sina egna och
samtliga syskons hittillsvarande studier och anställningar, barnsjukdomar i
kronologisk ordning, tillhörighet till organisationer av vilket slag det än
vara månde, utlandsresor de senaste 15 åren – ”varför just 15?”, med mera av
samma dignitet.
Han gav sig
själv en mental klapp på axeln som beröm för att han inte tappade tålamodet."
Boken kan köpas direkt från författaren eller någon av internetbokhandlar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar