Ett av Scenkonstbiennalens mest celebra gästspel var utan
tvekan Dramatens uppsättning av Ionescos ”Stolarna”. Det är en mångbottnad
pjäs, med ett lysande skådespeleri av Kicki Bramberg och Johan Ulveson.
Absurdisten Ionesco har ett visst rykte om sig att vara
svårtillgänglig och rent av obegriplig. Det är oförtjänt och överdrivet, vilket
visade med all önskvärd tydlighet i ”Stolarna”. Det är förvisso ett tidigt
verk, ett av Ionescos första, den hade premiär 1952.
Handlingen i pjäsen har ett överblickbart sammanhang, dialogen
är meningsfull – åtminstone enligt vedertagen uppfattning, och det finns mycket
humor – låt gå att den har ständigt nära till gråten.
Scenografin är ett rum med svarta väggar och högt i tak,
intrycket är massivt, med två fönstergluggar inte långt från taket.
Här bor Gumman och Gubben, ett uråldrigt par, som har
ingenting att säga varandra längre. De minns, men de minns olika.
Ensamheten är bedövande – men inte jämlik. Hon är hans eko,
upprepar mest vad han säger. Hon stöttar honom också, men inte tvärtom. Han är
bara ett enda stort ego – men bara mot henne. Gentemot världen förminskar han
sig själv intill förnedring.
Läs hela texten i Allehanda.se
Foto: Pressbild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar