Idag är det Edward Saids födelsedag. Hans sista verk som översattes till svenska var essäsamlingen "Från exilen".
Från exilen. Essäer 1976-2000
Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006
Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.
Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.
Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.
Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.
En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.
I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.
Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006
Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.
Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.
Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.
Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.
En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.
I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar