Det sociala arvet i bruksmiljö

Den osynliga nåden

Bernt-Olov Andersson

Reptil

70 år fyllda, efter 40 år som yrkesförfattare, trettiotalet böcker och en stroke senare, ger arbetarförfattaren Bernt-Olov Andersson ut sina memoarer. Benämningen ”arbetarförfattare” är synnerligen viktig, även om Andersson vid mer än ett tillfälle förbannar den trångsynta nedlåtenhet som alltför ofta förknippas med begreppet.

Det gäller förstås inte enbart författare utan lika mycket alla arbetare. Och det är vad Bernt-Olov Anderssons bok egentligen handlar om från början till slut. Eller som han själv skriver: ”Den här boken handlar alltså inte, i första hand, om mitt författarskap utan om mitt liv, mitt sociala arv och den komplicerade vägen fram till författarskapet”.

”Det sociala arvet” är ett centralt begrepp hos Andersson, mer så än ”klass”. Det är ingen tillfällighet att det har myntats av den radikale barnpedagogen Gustav ”Skå” Jonsson. Barnuppfostran med ömhet och värme är mycket viktig för Bernt-Olov Andersson, förmodligen därför att hans egen uppväxt var så kärlekslös och torftig.

Familjen på både mors och fars sida kom från mycket enkla omständigheter och Bernt-Olov och hans bröder växte upp i fattigdom, med en försupen tyrann till far som misshandlade mamman och trakasserade sina barn. Det ligger något djupt sorgligt i Anderssons torra konstaterande att enda tillfället som han och pappan kramades var den gången då de slogs.

På ett tidigt stadium i Bernt-Olov Anderssons liv blir det klart att han ska börja arbeta på järnverket i Sandviken. Det är inte ett beslut som på något sätt diskuteras fram efter olika överväganden, det är bara är så. Fullständigt självklart, den enda vägen. Och givetvis förväntas han hålla fast vid den fina anställningen fram till pension.

Nu blir det inte så, ett första steg mot ett nytt liv blir att utbilda sig till byggnadssnickare, för att så småningom bli författare/kulturarbetare på heltid. Det är inte alldeles solklart hur den processen gick till, Bernt-Olov läste ingenting som ung och hade dåliga betyg i svenska. Hans håg stod till musiken, och han skildrar förtjänstfullt vilken betydelse rockmusiken hade för arbetarungdomens frigörelse på 60-talet.

Andersson hänvisar till den stora roll som tidigare arbetarförfattare spelade för hans utveckling, framför allt Stig Sjödin. Bokens titel är för övrigt hämtad från dennes Sotfragment.

Bernt-Olov Anderssons romaner utspelar sig ofta i bruksmiljö, och med sig har han en konsekvent lojalitet med de svaga och utsatta, han skildrar människor som sällan eller aldrig blir sedda, gestaltade och bekräftade i litteraturen.

Samtidigt är han medveten om ett dilemma som han delar med så många andra arbetarförfattare: de han skriver om läser i allmänhet inga böcker.

Åter igen lägger det sociala arvet, ”starkt som härdat stål”, hinder i vägen. Hoppet står till den möjlighet att bryta den onda cirkeln, åtminstone delvis, som Bernt-Olov Andersson själv är ett bevis på.