Brahms dödsmässa ett ljust bejakande av livet:

Inför en fullsatt Härnösands domkyrka framfördes på söndag kväll Johannes Brahms dödsmässa, Ein deutsches Requiem. Det är ett verk med sublim musik, och ett trösterikt budskap till människor inför dödens oundvikliga majestät.

November börjar med Allhelgonadagen då vi minns våra döda. Det tycks vara en månad som är särdeles väl lämpad att minnas våra nära och kära som har gått bort. Vad det beror på är inte gott att veta, det kan vara det dunkla ljuset, den glåmiga, något eftertänksamma, stämningen, eller kanske det faktum att naturen lägger sig till vila, ännu ett år har gått, och vi alla har kommit en liten bit närmare livets slut.

Då kan det vara på sin plats att minnas de döda. Även om vi samtidigt längtar efter våren, då allt lever upp igen.

Brahms rekviem har ett drag av årstidernas växlingar. Just genom den starka känsla som den förmedlar av att döden är en oupplöslig del av livet. Och inte minst genom kompositörens orubbliga tro på att livet fortsätter också efter döden, då människans odödliga själ för alltid ”få vila ut efter sina mödor” (Upp. 14. 13) hos sin Herre.

Läs hela texten i Allehanda.se