Den 7 september 1940 inledde tyskarna bombningar av engelska städer. Slaget om Storbritannien kom att kallas med ett märkligt uttryck för The Blitz. Många har skrivit om den. En av dem är författaren Elias Canetti.
Party under
blitzen
Elias Canetti
Övers: Per
Holmer
Forum
Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande
livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv,
skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska
litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den
breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att
så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det
egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris
har man rått bot på den situationen, och 2005 kom som pricken över i:et hans
postuma bok "Party under blitzen".
Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.
Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.
"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt.
Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.
Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.
"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt.
Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och
engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han
förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella
kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några
finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts
sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot.
Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela
är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser
för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också
alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på
vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur.
Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i
veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella
livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende
överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade
av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill
handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med
sänker dem ytterligare.
Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan
så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor
litteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar