Det fanns flera framträdande kvinnliga bluesartister i
musikgenrens begynnelse, med namn som
Mamie Smith, Ma Rainey och Bessie Smith.
Så småningom kom kvinnorna inom bluesen att hamna allt mer i skuggan, vilket
naturligtvis inte betyder att de inte fanns där.
Musikkollektivet Ladies got the blues lyfter fram och hyllar
blusens alla stora kvinnor – som också är deras förebilder. Under helgen var de
på turné i Ångermanland med spelningar på Metropol, Brux och Babelsberg, där de
bjöd på en hisnande musikalisk resa med kvinnliga förtecken från 1920-talets
Mississippi till dagens svenska scener.
Reperoaren som kollektivet bjöd på var en spännande
blandning av deltablues och Chicagoblues, gammalt och nytt, med låtar av
drottningen Koko Taylor och unga stjärnskott som Susan Tedeschi och Lizz
Wright. Dessutom skiftade man mellan amerikanskt och svenskt, blues går
alldeles utmärkt att sjunga på svenska, vilket har bevisats med eftertryck av
Louise Hofsten och hennes yngre kollega Lisa Lystam. Båda blev representerade,
och det är tydligt att svenska kvinnlig blues har en klar dragning åt jazz.
Kul också att våga gå lite utanför de konventionella ramarna
med en suveränt framförd Janis Joplin-låt.
Ladies got the blues mönstrar åtta kvinnor på scen, två är
sångare, de är samspelta och lekfulla på samma gång. Alla är alla mycket
skickliga musiker som i bästa bluestradition förenar teknisk virtuositetet med
känslosam inlevelse.
Ett litet plus för Elin Öberg på munspel som fick bluesens
sorgsna vemod att riktigt dallra i luften.
Slutligen en stilla fundering: musikaliskt är det just
ingenting som skiljer kvinnlig blues från manlig, skillnaden ligger snarare i
texterna. Hur mycket olycka och smärta det än ryms i bluesmusiken har jag svårt
att föreställa mig en man som sjunger om att vara rädd för att drunkna i sina
egna tårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar