Sänkta trösklar - än en gång

Svenska folket är inte nöjt med integrationspolitiken, och det kan man förstå. Så gott som alla är överens om att arbete (särskilt andras) är nyckeln till lyckad integration. Och eftersom invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden tycker Allianspartierna att vi bör ”sänka trösklarna”, vilket i klarhet betyder sänka löner.

Logiken bakom förslaget är enkel. Arbetsgivare anställer förstås hellre någon med lägre lön, och när ”trösklarna” för invandrare har sänkts kommer de gladeligen att anställa utrikesfödda (eufemism för blattar).

Baksidan är att de dyrare svenskarna som inte uppskattar sin integrationsfrämjade arbetslöshet kan bli en smula förbannade, men det är i politiken som i livet i övrigt – man kan inte få allt. Och de inrikesfödda (omskrivning för svennar) kan ju sänka sina löner! Konkurrens är sunt.

Nu är det emellertid ett komplext samhällsfenomen och bör hanteras varsamt. Invandrare kan inte dras över en kam, de är inte en homogen grupp som kan behandlas i klump. Här måste man ta hjälp av Statistiska centralbyrån, men låt mig lite spontant skissa på ett preliminärt förslag.

Amerikaner, tyskar och holländare har i stort sett hundraprocentig sysselsättningsgrad, och bör därför få en något högre lön, säg tio procent upp. Polacker och balter skulle kunna få samma lön som de infödda. Övriga européer tio procent under. Utom Kosovoalbaner. De får göra sällskap med latinamerikaner och nöja sig med si så där tjugo procent mindre än kollektivavtalet.

Folk från Mellanöstern får typ hälften. Och afrikaner får ingenting. Inte för att jag har fördomar men såna där somaliska kvinnor borde betala för att få jobba – även om det stöter på vissa praktiska problem. Men som sagt, livet, och då inte minst arbetslivet, är aldrig enkelt.

Reformen ska utvärderas efter en tid, och om den faller väl ut (vilket den säkert gör), kan man utsträcka den till fler grupper. Till exempel människor med olika slags fysiska eller mentala hinder (man får inte säga handikappade i det här jävla landet). De med bara ett ben tjugo procent mindre, synskadade (blinda) hälften, de mentalt insufficienta (dårfinkar) en bunt matkuponger. Etcetera.

Och så har vi kvinnorna förstås…

The hell is the bottom!

Invandrade skribenter som skriver rolig satir ska givetvis vara högavlönade.