Litteraturen och brukssamhällets identitet

Kramfors har i likhet med så gott som alla andra norrländska orter sitt ursprung i ett industriprojekt. Samhällets industrihistoria kulminerar med sågverksepoken, men sedan skogsindustrins omfattande omstrukturering och förödande rationaliseringar har brukssamhället vid Ångermanälven brottats med sin identitet. Till en del tror jag att det beror på en förträngning av Kramfors icke-industriella arv.

Kramfors har faktiskt en rik litteraturhistoria, som sällan lyfts fram. 2014 kunde vi fira 100 årsdagar för Maj Olsen och Birger Norman, förra året var det tur för Erik Nyhlén. I år finns det inga större högtidlighållanden av några litterära giganter, men däremot ett par mindre årsdagar.

För 25 år sedan gick John Robert Sothe bort. Han är idag helt bortglömd, både på hemmaplan och på riksplanet. Han var född den 16 oktober 1918 i Kramfors, närmare bestämt i Östbydal. Sothe var bosatt i Gådeåbyn utanför Härnösand och arbetade inom träindustrin i Ådalen.

Han är författare till tre romaner. Debuten skedde 1955 med Barn av sin jord, sedan kom De gröna hästarna 1959, och slutligen Gården bortom bron 1966.

Alla tre romanerna är uppbyggda på samma sätt och kretsar kring samma tema. En gård i någon liten by i Norrland befinner sig i ett tillstånd av tilltagande förfall. De som driver gården är enstöringar och udda personligheter. Trots det hopplösa läget envisas deras ägare att driva dem vidare.

Könsrollerna är stereotypa och personerna platta som pannkakor. Språket är överspänt känslosamt, på gränsen till pekoral, en gräns som för övrigt överskrids mest hela tiden. Dialogen är som hämtad ur ett manus som man läser innantill. Metaforerna och bildspråket är livlöst.

Men framför allt berättelsen i samtliga romaner helt statisk. Läsaren introduceras i handlingen på de första sidorna och sedan händer just ingenting, medan skildringen trampar vatten sida upp och sida ner.

Tiden har inte farit varligt fram med John Robert Sothes författarskap. Den är numera överspelad och obsolet, men hör inte desto mindre till vår lokala litteraturhistoria.

En författare som har stått betydligt bättre emot tidens tand är Runa Olofsson. Inte minst hennes ungdomsböcker har behållit mycket av sin tematiska aktualitet och språkliga spänst. Den 12 januari är det 15 år sedan har gick bort.

Runa Olofsson föddes 1937 som Runa Högberg i Strinne, i Bjärtrå socken. Efter studentexamen arbetade hon som kontorist och sjukvårdsbiträde, och drömde om att bli journalist. Då hade hon redan som trettonåring skrivit sin första roman, som dock förblev liggande i skrivbordslådan.

1962 tog hon lärarexamen i Härnösand, och efter ett mellanspel i Jämtland hamnade hon 1967 på en mellanstadieskola i Resele, och där kom hon att stanna fram till sin död 2001.

Hon debuterade 1972 med ungdomsromanen ”Jag heter Gojko”, en berättelse om en jugoslavisk pojke som flyttar med sin familj till Sverige. Boken blev prisbelönt, och är i likhet med flera andra av Olofssons ungdomsromaner översatt till många språk, bland annat serbokroatiska.

Unga människors upplevelser i mötet med andra kulturer är ett återkommande tema i hennes böcker. Hon skrev ofta på kvällarna och andra lediga stunder, och brukade läsa det hon skrivit för sina skolbarn dagen därpå, för att se om det höll.

Runa Olofsson skrev också vuxenromaner, dramatik och en diktsamling. I biblioteket i Resele finns en permanentutställning tillägnad hennes minne, med hennes romaner och texter, men även artiklar och foton om henne.

Det är viktigt att slå vakt om bygdens rika litterära arv, och lyfta fram dess författare.