Ensamheten i Nigeria

Den omättliga vägen

Ben Okri

Övers: Jan Ristarp

Modernista

(Första gången på svenska 1993)

Den afrikanska litteraturen kämpar på olika sätt med den inneboende motsättningen i att den koloniala erfarenheten skildras på kolonialisternas språk och med genrer och stilar hämtade från erövrarnas kultursfärer. Kenyanen Ngugi wa Thiong´o har övergett engelskan och övergått till att skriva på kikuyu. Hos nestorn Wole Soyinka blir själva motsättningen en kraftfull drivkraft som lyfter språket till oanade dialektiska höjder. Hans yngre landsman Ben Okri väljer i sitt Booker-belönade mästerverk från 1991 ”Den omättliga vägen” att lösa, eller rent av upplösa, motsättningen genom ett djärvt formförsök som förenar realismen med en mytisk verklighet.

Romanens berättarröst är pojken Azaro. Hans namn är en avledning av Lazarus, Okri väjer inte att blanda in kristen och annan mytologi. Azaro är egentligen ett andebarn, dömd till ständig pånyttfödelse efter ett kort liv. Men då han inte uthärdar sin mors sorg bestämer han sig att bryta med andevärlden och leva ett människoliv.

Romanen är kronologiskt berättad, häpnadsväckande fantasirik och med ett tonfall som ligger den muntliga traditionen nära. Den glider lika obehindrat som oförskräckt mellan jordelivet och andevärlden. Skildringen är mättad med svårtydd symbolik, dunkla antydningar och vida referenser, och jag är ganska säker på att jag missar åtskilligt under läsningen, och förmodligen förstår inte en hel del annat.

Andevärlden med alla dessa väsen, gengångare och dubbelgångare som kommer och går genom berättelsen kan på ett sätt tolkas som jordelivets kontrast, allt det som livet hade kunnat vara, men inte är. Liv är förvisso frihet men tillståndet för människornas samhälle är bedrövligt, och romanen är en deprimerande resa genom armod och elände.

Fattigdom, slit och förnedring, skriande orättvisor och ett politiskt liv präglat av korruption och gangstervälde ger ett förtvivlat uttryck för den djupa frustration och besvikelse över självständighetens svikna löften och förhoppningar.

Våldet är ständigt närvarande, föga förvånande i ett land som än idag hanterar erfarenheterna från Biafrakriget, och som fortfarande plågas av endemiska våldsutbrott. Ett ständigt återkommande motiv i romanen är överdådiga fester som urartar i fullständig förödelse i apokalyptiska undergångsvisioner skildrade med ett våldsamt ordflöde driven av vrede och häpnad.

Mitt i all denna mörka förtvivlan finns det en öppning. Makten går att få på fall, även om det kostar på, och som Okri uttrycker det med en typisk formulering: ”det finns en orsak till att jorden är rund”. Skönhetens och rättvisans tid är – trots allt – på väg.

Och vägen framåt mot framtiden finns i frihetsdimensionen. Hela romanbygget vilar på att Azaro väljer livet, med all dess ofullkomlighet. Det är i själva ofullkomligheten som frihetens trånga port står att finna. Men för Okri är friheten både individuell och kollektiv. Varje enskilt liv utgör en del i en mänsklig gemenskap, och det är i minnets djupa brunn som hela vår historia berättas. Både individernas och samhällenas.

Processen när det traditionella samhället kolliderade med det moderna, när människorna flyttade från byarnas uråldriga gemenskap till storstadsslummens atomiserade tillvaro, har slitit sönder mellanmänskliga band. Azaros pappa, den outtröttlige kämpen vars idealism uppfattas som bisarr är ensam eftersom ”han inte såg de andra”.

Eller med ännu en typisk Okri-formulering: ”Människorna är gudar gömda för varandra”.

Det är en ensamhet som är på samma gång ett existentiellt och ett politiskt fenomen. Här går att se en spännande parallell till Garcia Marquez ”Hundra år av ensamhet”.

Lika mäktigt, säreget och unikt i sitt slag.