Veckan från hyllan 2013-18

Veckans pseudohändelse var utan tvekan publiceringen av årets ranking från Näringslivet. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, son ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger sist. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt att grannkommunen, alltså den som har klättrat, kommer inom snar framtid att klättra änne högre.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Och snart ska ju Mittuniversitetet läggas ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Det är naturligtvis helt absurt. Jag skrev ett inlägg om det för några år sedan, och det är dags att damma av det nu igen.

Varsågod:

Finns det någon arbetarvänlig kommun?

Den moderata riksdagskvinnan Lena Asplund från Sollefteå har utsetts till Västernorrlands mest företagarvänliga riksdagsman.

Det är småföretagarorganisationen Företagarna som har rangordnat riksdagsmännens inställning i företagarfrågor.

Företagarnas undersökning är bara en i raden av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter just ”företagarvänlighet”. Mest känd är Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är.

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."