Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 15 april 2013

Veckan från hyllan 2013-16

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte låta bli att kommentera Stina Dabrowskis uttalande som hon gjorde i egenskap av någon slags expert eftersom hon har intervjuat Järnladyn. Enligt svt.se sa Dabrowski att Thatcher var ”Den tuffaste kvinnan som någonsin levat.”

Nej Stina Dabrowski, det var hon inte alls, inte ens i närheten.

Det är äntligen vår i Sverige, utbrister media entusiastiskt. Med det menar man vår i södra Sverige. Ibland blir den koloniala blicken på Norrland pinsamt tydlig.

Pensionsåldern ska höjas. Förskräckta byggnadsarbetare frågar upprört om det är meningen att de ska bara jobba och sedan dö? Ja, det precis det som är meningen. Fast riktigt så enkelt är det ändå inte. Den tekniska utvecklingen, åtminstone i delar av världen, har minskat kraftigt behovet av mänsklig arbetskraft. Arbetslösheten må vara ett tillfälligt resultat av krisen, men sysselsättningsgraden har systematiskt sjunkit sedan en längre tid. Efterfrågan på arbetskraft i den utvecklade världen minskar helt enkelt.

Varför ska vi då jobba mer och längre? Här öppnar sig fältet för konspirationsteorier, och jag är säker på att de flesta av dem kommer att vara mycket välgrundade.

Enligt uppgifter från Wikileaks satsade amerikanska underrättelsetjänsten på att skicka Bob Dylan och andra artister till Sovjetunionen för att underminera kommunismen. Blowin in the wind som den ”fria” världens murbräcka?

Uppdraget att krossa Sovjet lyckades som bekant, hur stor del Dylan hade i det förblir antagligen oklart.

Vad och vem som krossas är ofta inte helt okomplicerat i historien. Den tysk-rumänske författaren Catalin Dorian Florescu skriver bra om det.

ROMAN
Jacob beslutar sig för att älska
Catalin Dorian Florescu
Övers: Ulrika Junker Miranda
2244, 2013

Historien är en skandal, påstod den italienska författarinnan Elsa Morante. Det är svårt att inte hålla med henne när man läser Florescus roman ”Jacob beslutar sig för att älska”. Den skildrar den tyska minoriteten i Rumänien, en trakt i historiens korsdrag, ständigt härjad av våld, förtryck och övergrepp. Både inhemskt och utifrån.

De olika nationaliteterna lever till synes i god grannsämja med varandra, tyskar, rumäner, ungrare, serber, judar (nåja), och i viss mån även romer. Men under ytan gror fördomarna, och de mentala skrankorna är starka. Under 30-talet tonar molnen upp sig, så småningom bryter kriget ut, och undan för undan kommer det allt närmare.

De unga männen drar på sig uniformen, först den rumänska, sedan den tyska, och alldeles oavsett kommer de flesta av dem tillbaka i kistor, om de kommer hem alls.

Och sedan kommer deportationerna. Först romerna, efter dem judarna. När Röda armén anländer blir det tyskarnas tur, de får ta på sig skulden för Rumäninens hela vanvettiga politik. Alla åker iväg på tvångsarbete i Sovjet, man gör ingen skillnad mellan hängivna nazister som precis har kastat och gömt uniformen och skräckslagna tonåringar som inte ens kan tala tyska. Tysk som tysk.

Florescu låter också historiens pendel gå tillbaka och skildra först något slags begynnelse av släkten under 30-åriga kriget och därefter historien om hur de emigrerade under 1700-talet och hamnade i dåvarande Banatet inom det habsburgska väldet. Det blir samma sorgliga berättelse om våld, övergrepp och myndighetsmissbruk.

Romanen är också en släktkrönika, även den full av brutal hänsynslöshet och oförlåtliga svek.
Samtidigt är det en berättelse om människans obändiga kraft att gå vidare, att komma igen och inte ge upp ens när det är som mörkast, att skapa nytt liv, att älska.

Och det är berättelserna som skänker oss kraften, som driver oss vidare, som gör oss till dem vi är.
Florescu flödar över av berättarglädje, han missar aldrig en chans att dra en skröna, hans skildringar är livfulla och mustiga, händelser dramatiska, alltid med underliggande djup symbolik, människorna originella, komplexa och omöjliga att begripa sig på. Världen är en gåta, livet är ett helvete men ändå värt att leva.

Som alla bra berättelser är Florescus helt sanna. Alldeles oavsett version.
En riktig läsfest.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar