De borgerliga partiledarna sa ”utanförskap” 17 gånger i
minuten flera gånger varje dag, och det gick alldeles utmärkt. Utanförskapet
har visserligen inte minskat, utan tvärtom ökat, men det är smällar man får ta.
Eller rättare sagt, som någon annan får ta. Till exempel de i utanförskap.
S tillämpar samma taktik genom besvärjelseramsan ”jobben,
jobben, jobben”. Det kan säkert bli mycket framgångsrikt, i varje fall för S.
Värre för de arbetslösa, det kommer inte att skapas några jobb bara för att man
upprepar en ramsa, och någon politik för sysselsättningen har vi ännu inte sett
till.
Det kanske är en utväg att exportera arbetslösheten?
Arbetsförmedlingen utbildar just nu ungdomar, som sedan får söka jobb i Norge.
Bra för ungdomarna, bra för statistiken, och framför allt bra för Norge, som
får tillgång till välutbildad och motiverad arbetskraft utan att det kostar de
en spänn. Och vi ska väl inte missunna våra nordiska bröder?
Det har börjat röra på sig inom andra partier också. C tycks
ha äntligen ha hittat en riktig vinnarfråga: sommartid året runt! Intressant
tanke, men lite tunn. Varför inte sommar året runt. Kan C ordna det, är den
ljusnande framtid evigt deras.
Inte lätt för ett litet parti förstås. Och inom partiets led
reses direkt invändningar. Är inte det Storebror att bestämma tiden åt folk?
Varför ska staten diktera vilken tid människor ska rätta sig efter? Nej, det är
ett avgörande som borde lämnas åt den enskilda individen. Var och en får ha sin
egen tid.
Och så kan man införa ett fiffigt avdrag, som täcker, säg,
hälften av de förluster som åsamkas samhället genom tidsanarkin. KLUT?
Alla sätt är bra utom de tråkiga. Fast en del är mindre bra.
Cypern ska satsa på kasinon för att ta sig ur krisen. Och jag som trodde att
det var kasinoekonomi som orsakade deras kris!
Swedbank ska dra sig tillbaka från Ukraina efter att banken
har förlorat elva miljarder på verksamheten där. Det är knepigt med stora
länder, de är svåra att tvinga till underkastelse. Lättare med de små. I
Lettland kunde Swedbank tvinga den lettiska staten att täcka upp deras
förluster genom att lägga ner en tredjedel av landets sjukhus, skära ner på
antalet skolor och slaktat den offentliga sektorn.
Det gick tydligen inte i Ukraina. Istället får bankkunderna
stå för notan, och kör det ihop sig alldeles får de svenska skattebetalarna
ställa upp.
Ukraina betyder gränsland. Det är ett fascinerande land med
en dramatisk historia, som skär över etniska, kulturella och religiösa
gränslinjer. En spännande berättelse med just Ukraina som utgångspunkt är
romanen ”Kattbergen” av tyska Sabrina Janesch.
Kattbergen
Sabrina
Janesch
Övers:
Victoria Johansson Ramirez
Thorén &
Lindskog, 2012
Andra världskriget ritade om Europas karta och orsakade
gigantiska folkomflyttningar. Polen förlorade närmare hälften av sitt
territorium i öster, och nästan två miljoner människor förlorade sina hem – om
de inte valde att bo kvar i de nya sovjetiska republikerna, vilket de inte
gjorde.
Några av dessa människor var min mors familj, den lilla
skara som överlevde Förintelsen. De var från Lwów (numera Lviv, tidigare
Lemberg, kärt barn har många namn), de talade melodiöst, på ett sätt som vi
uppfattade att det lät som ryska, och de längtade alltid tillbaka till sin
älskade hemstad. Jag kan fortfarande höra morbror Józef säga ”Om inte i Lwów,
då spelar det mig ingen roll var jag bor”.
De var stadsmänniskor och de är alltid mer mobila än
landsbygdsbefolkningen. Landsbygden i de polska delarna av Ukraina var
övervägande ukrainsk, men det fanns också en betydande polsk befolkning.
Deras exodus inleddes långt före krigsslutet. De ukrainska
nationalisterna genomförde i sin strävan att skapa en egen stat en etnisk
rensningsaktion i stor skala. Den började redan våren 1943 i Volynien, och
resulterade i en massaker på mellan 60 000 och 70 000 polska bönder. Pogromerna
fortsatte 1944 i Galizien med 20 000 – 25 000 döda. Drygt 300 000 flydde till
andra sidan gränsfloden Bug, där de väntade på att få återvända hem.
Så blev det inte. Istället kom det nya flyktingar, och hela
denna väldiga människomassa satte igång förflyttningen västerut. Ibland var de
tomhänta, fick lämna allt bakom sig, ibland med hela bohag, boskap, getter och
fjäderfän i släptåget. Vägen bar mot de så kallade ”återerövrade områden”, som
tidigare tillhört Tyskland: Nedre Schlesien med trakterna kring Wroclaw
(Breslau), Västpommern med hamnstaden Szczecin (Stettin) och Ostpreussen.
Omkring fem miljoner tyskar hade flytt och lämnat efter sig hus, gårdar och
lägenheter. På en del ställen hade flykten varit så brådstörtad att när
flyktingarna österifrån tog husen i besittning stod maten fortfarande kvar på
bordet, kläderna hängde i garderoben, linnet var prydligt vikt på hyllorna.
Det är inte särskilt svårt att inse att det många gånger var
tämligen problematiskt att bygga upp en ny tillvaro på sådana ställen, i
synnerhet som det under åtskilliga år rådde stor politisk osäkerhet inför dessa
områdens framtida status.
Om detta har den unga tyska författarinnan Sabrina Janesch
skrivit en fin liten roman. Huvudperson är den unga journalisten Nele,
författarens alter ego, med en tysk far och en polsk mor, men i centrum står
hennes morfar, flyktingen från Galizien till Schlesien. Det börjar med morfars
begravning, som blir en utgångspunkt för att rulla upp familjens dramatiska
historia. Det sker på två plan, som omärkligt glider in i varandra, dels Neles
efterforskningar som leder till en äventyrlig resa till Ukraina, dels morfars
egen berättelse.
Romanen tangerar bitvis deckargenren, med en mordgåta, och
med alla familjehemligheter som avslöjas närmar det sig då och då också
såpopera. Men det skenar aldrig iväg, och berättelsen är hela tiden levande och
mycket kärleksfullt skildrad. Inte minst var jag förtjust i Janeschs säkra
blick för hela skalan av olika nationella fördomar, som hon fångar på kornet
med stillsam humor.
Janesch berättar ett stycke dramatisk nutidshistoria ur den lilla
människans perspektiv. Oundgänglig läsning för att förstå dagens Europa på ett
djupare plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar