Tveksam historieskrivning i trött roman

ROMAN

När duvorna försvann

Sofi Oksanen

Övers: Janina Orlov

Bonniers, 2013

Den unga Sofi Oksanen är den finska litteraturens just nu klarast lysande stjärna. Hennes roman ”Utrensning” blev en internationell storsäljare, översatt till fler än 20 språk. Den belönades också med en lång rad pris, bland annat Nordiska rådets litteraturpris 2010. Romanen skildrar på ett suveränt sätt hur den sovjetiska ockupationen av Estland drabbar framför allt kvinnorna, som utsätts för ett dubbelt förtryck.

Också hennes senaste roman utspelar sig i Estland, i två tidsplan, dels under den tyska ockupationen på 40-talet, och senare den sovjetiska 20 år senare. I centrum står Edgar Parts, en fullfjädrad karriärist och kompomisslös opportunist som skulle få Klaus Manns Höfgen från romanen ”Mefisto” att framstå en ståndaktig idealist. Mannen som så genuint osympatisk rakt genom att till slut kan man inte ens tycka illa om honom, han är så fyrkantig och knappt mänsklig att det inte går över huvudtaget att förhålla sig till honom.

Han är utrustad med alla tänkbara brister, givetvis är han också impotent.

Övertydligheten lyser genom hela vägen, och det finns all anledning att ställa sig skeptisk till Oksanens historieskrivning. Det estniska motståndet till den tyska ockupationen är kompakt. Alla försöker undkomma att tvångsvärvas. De som ändå tjänstgör har inget val, från enklaste menig till den högsta officer. Förintelsen av judarna är helt och hållet tyskarnas verk. De enda som samarbetar med nazisterna är ryggradslösa medlöpare som Parts.

I själva verket var Estland (jämte Luxemburg) det första landet i det naziockuperade Europa som förklarades som helt Judenrein. Den estniska medverkan i judarnas utrotning var betydande, framför allt genom milisen Omakaitse. Den estniskättade författaren Peeter Puide ha skrivit om det i romanen ” Samuel Braschinskys försvunna vrede”, en bok som väckte mycket ont blod i estniska exilkretsar och ledde till dödshot mot författaren.

Att en författare återkommer till samma ämne behöver inte vara problematiskt, det är mycket vanligt, många författare gör det under hela sin litterära bana. Men Oksanens nya roman är som en trött upprepning av ”Utrensning”, det är som om man har redan läst det förut, och det var avgjort bättre förra gången.

Språket är slentrianmässigt och saknar spänst och vitalitet.

Stjärnglansen har tyvärr mattats något.