Trotsig och livsglad teater om vräkningen i Taråberg

På morgonen den 14 mars 1980 kom kronofogden med ett följe av ett hundratal poliser till huset i Taråberg. Huset, som tillhörde Graningeverken, hade stått öde i 30 år, då en familj från det närbelägna Skogsnäs flyttade dit. Efter år av processande fick Graninge ett vräkningsbeslut. I 30-gradig kyla vräktes familjen, bland dem flera barn. Man lät brandkåren bränna ner huset, murstocken sprängdes i luften, och diesel hälldes i jordkällaren.

Det var ett oerhört övergrepp, och som snabbt blev symbolen för motsättningarna mellan alternativrörelserna och Makten. Det blev också utgångspunkten för teaterpjäsen ”Sången om Taråberg”. Pjäsen spelades första gången 2006, sedan en andra gång 2010, och i onsdags var det dags för nypremiär på Skogsnäs, med delvis omskrivet manus och nyskriven musik.

Man har valt att inte lägga hela tyngdpunkten på händelsen med vräkningen, utan gör en historisk koppling till det tidiga 1900-talets baggböleri, och låter berättelsen bli en historisk skildring inte bara av den lokala trakten, utan mer av det moderna Norrland, som en plats där kampen står mellan den lilla människans drömmar om ett enkelt och värdigt liv och överhetens profithunger och flyttlasspolitik.

Därmed går man bortom bygdespelet och närmar sig proggrörelsens musikteatertradition. Dessutom bjuder man också generöst på dansinslag, och det går inte att ta fel på hur effektiva berättargrepp musik och dans är, det blir så mycket mer levande och dynamisk är bara talad teater. Föreställningens musik har ett brett register med pastorala flöjter, industriella dissonanser, och megahits ur musikalen ”Hair”. Jag tror mig också höra ”Vi äro tusenden” ur ”Tältprojektet”.

Sångprestationerna är lite i Egon Kjerrmans anda – hellre än bra, medan dansen fungerar utmärkt, med en enkel men effektfull koreografi.

Skådespelarinsatserna håller över lag hög standard. Ett extra plus för Jens Nilsson som Skogstroll, en fysiskt krävande roll, som i första akten driver handlingen framåt med lika delar akrobatik och dynamik. Bra är också Johnny Persson som tar den dialektala bondkomiken till nya höjder, och My Nyberg som den uppkäftigt radikala bonddottern. Alla barnen gör lysande prestationer.

Andra akten om Skogsnäskollektivets tillblivelse och första tid är befriande självironisk. Det är lätt att dra på munnen åt dessa oändliga diskussioner om tv får förekomma, om det är OK med elektriska apparater, och hur mycket kontakt är egentligen tillåtet med ”tjyvsamhället”. Men här finns också mer djuplodande reflektioner om rätt och fel, och icke-våld. Bakom skymtar tydligt en äkta längtan efter ett bättre liv, miljövänligt, enkelt, mer autentiskt.

Avslutningen är grandios. Det börjar med musiken, några spröda solon jobbar successivt upp sig till nästan symfoniska nivåer, samtidigt som en ensam skådespelare får sällskap av allt fler, tills hela ensemblen står där på rad i ett trotsigt uttryck av gemenskap och kollektiv kampvilja, livsglädje och framtidstro.