Kvinnor och förtryck

 

Dagen till ära:

Tre kvinnor, en är Nobelpristagare, de två andra är båda heta kandidater, skriver om kvinnor och förtryck.

Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.

Desirada var den efterlängtade ön som dök upp i havet inför ögonen på Christofer Columbus och hans sjömän när de äntligen siktade land. Det Desirada som Maryse Condé (Leopard förlag, övers: Helena Böhme) skildrar är däremot ingen hägrande lyckoö. Det är en del av Guadeloupe som folk föraktar ”på grund av de lymlar och spetälskesjuka som skickades dit förr i världen, men också för att ingenting växer där.”

Därifrån kom den illitterata Nina och hennes dotter Reynalda som vid 15-års ålder blir gravid, och hon avslöjar aldrig vem som är fadern. Snart sticker hon till Frankrike, och skickar så småningom efter sin lilla dotter Marie-Noëlle.

Reynalda håller på att göra karriär, hon har också bildat familj, och hon visar sig vara en självupptagen och känslokall människa.

Marie-Noëlle blir helt besatt av att finna ut vem som är hennes far. Vi får följa henne på en resa till USA, bland vilsegångna och misslyckade artister med orealistiska ambitioner, och afroamerikanska intellektuella med en löjeväckande vurm för det ”genuint” afrikanska, till barndomens Guadeloupe med sin misär och hopplöshet, där hon aldrig kan återfinna hemkänslan, och tillbaka till ett iskallt Paris med dess öppna rasism.

Romanen är en storslagen familjesaga om tre generationer kvinnor i en värld som är högst bristfällig, där de flesta saknar förmåga att bry sig, och där upprepningstvånget härskar oinskränkt. Men också att det går att övervinna det.

Maryse Condé är en av vår tids mest angelägna författare.

Titeln ”Ingenstans i min fars hus” anspelar på den enda av profeten Mohammeds fyra döttrar som överlevde sin fars, men som blev efter hans död berövad sitt arv. Algeriskan Assia Djebars roman (Leopard förlag, övers: Ingvar Rydberg) är i stor utsträckning en roman om kvinnor, i ett samhälle dominerat av män, men också med stark kvinnogemenskap.

Men framför allt är det en bildningsroman. Djebar samlar några skärvor och fragment från sin barndom och ungdom, och genom den söker hon förstå den människa hon har blivit. Hon prövar sitt minne, undersöker noggrant både det hon själv minns och det som andra har berättat för henne. Fram träder en bild av en ung känslig och begåvad flicka på väg att frigöra sig från en kulturs bojor, samtidigt som hon förblir fast förankrad i den samma kulturen.

I bakgrunden finns ömsinta och djuplodande porträtt av en far, en rebell som aldrig lyckas komma loss från sin egen tids fördomars fångenskap, en mor som är en förebild för den unga flickans frigörelse, en hel rad andra familjemedlemmar, vänner, fiender och tillfälliga möten.

Berättelsens fond är det koloniala Algeriet där de två folkgrupperna lever så gott som helt åtskilda från varandra. Samhället präglas av rasism, segregation och fattigdom.

Djebars språk är mycket poetiskt. Samtidigt har hon ett mycket sakligt, för att inte säga kliniskt, förhållningssätt till svåra psykiska upplevelser, trauman och smärta. Kanhända beror det på språket. Djebar skriver på kolonialspråket franska, ett språk hon kallar för en ”rustning”, och rent av för ”slöja”.

Det är mycket avslöjande. Och så ristas den koloniala verklighetens dubbla natur in i det beskrivande språkets egen ambivalens.