Från den gröna ön

Idag är det Saint Patrick´s Day, Irlands nationaldag. Dagen till är en recension från 2011 av en pjäs med den synnerligen lämpliga titeln "Hjälten på den gröna ön."

Hjälten på den gröna ön av J M Synge
Styresholmsspelet
Medeltidscentrum, Prästmon
Regi: Tomas Melander
Scenografi/kostym: Ann Jerbo
Producent: Gun Bengtsson
I rollerna: Fredrik Sundberg, Viking Häger, Stena Westergren, Sara-Kajsa Lundgren, Ingrid Eldeklint, Michael Björklund, Ove Falk, Curt Helén, Fanny Davidsson, Matilda Häggström, Angelica Lamell

Vem som helst kan bli kändis i en kvart, påstås Andy Warhol ha sagt. Denna sanning har förverkligats i vår tid på ett sätt som Warhol förmodligen inte ens kunde föreställa sig. Numera är ”kändis” ett jobb och en heltidssysselsättning. Kändisvärlden lever sitt eget liv i ett eget universum, något som är möjligt bara på grund av vårt fortsatta stora intresse för denna artificiella hjältevärld.
Styresholmspelet tar verkligen vara på detta märkliga fenomen i sin nyuppsättning av John Synges klassiska teaterskröna från Irland, ”Hjälten på den gröna ön”.

Premiären begicks söndag kväll på utescenen i Medeltidscentrum i Prästmon. Länge såg det mörkt ut på himlen, men det klarnade upp lagom tills pjäsen skulle ta sin början. Tumme med vädergudarna är viktigt, mycket viktigt, när man spelar utomhusteater.

Scenen erbjuder en mycket användbar scenografi med rika möjligheter. Den är till och med i två plan. Den nyrenoverade och tillbyggda läktaren skapar en intim stämning nära till scenen, och med den fantastiska inramningen som naturen själv står för, är det en perfekt plats för sommarens teaterupplevelser.

Handlingen i pjäsen utspelar sig i en glesbygd långt borta som präglas av en inte alltför sofistikerad manskultur, med fylla, slagsmål, småbrott och hustrumisshandel som hör till vardagen. Våldet mot kvinnorna är ständigt närvarande, och varken unga flickor eller inte så unga änkor har så värst mycket att hoppas på. Glesbygdsproblematik och genusperspektiv skickligt fångade.

Hit kommer en dag en mystisk ung man, som får hjältestatus då han påstår ha slagit ihjäl sin egen far. Karlarna är fulla av beundran, kvinnorna ännu mer så. Givetvis blir det ett svartsjukedrama, och naturligtvis hamnar huvudpersonens hjältegloria till slut på sned. Mer än så ska kanske inte avslöjas.

Alla skådespelarna är amatörer. Premiärnerverna märks lite till en början, några snubblar på sina repliker, men snart sitter det som gjutet. Tempot är hyggligt, även om man stundtals kan önska att skådespelarna tog ut svängarna lite bättre, det är trots allt en folklig komedi, med burlesk humor.

Fredrik Sundberg bär upp en stor roll som den beundrade hjälten, och gör det med pondus och känsla för nyanser. Värdshusvärdens dotter Pegeen spelas av Sara-Kajsa Lundgren med fin lyhördhet för svängningarna mellan tufft och vekt. Michael Björklund är en obestridlig talang, och han spelar den fumlige och ratade fästmannen med bravur och äkta inlevelse. Ingrid Eldeklints trånande änka balanserar väl mellan empati och löje. Också de övriga skådespelarna gör habila insatser.