Andra generationen söker komma hem

Hitta hem/ Teater Västernorrland
Manus och skådespelare: Gisela Nilsson
Dramaturg: Alexandra Loonin
Regi: Olle Törnqvist
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson
Mask: Sari Nuttunen
Ljus: Magnus Stolpe
Musik och ljud: Adam Hagstrand

”Hitta hem” är Gisela Nilssons iscensättning av hennes mors historia under Förintelsen, men även hennes egen upptäcktsresa i moderns spår.

Hösten 1944 skiljs den 18-åriga Emmi Steiner från sina föräldrar i Budapest, och deporteras till koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland. Hennes öde är en del av den ungerska judenhetens utrotning i Förintelsen. Den börjar sent, är kort och intensiv, och mordiskt effektiv.

Emmi överlever, det gör inte hennes föräldrar, inte heller de flesta av hennes familj. Sjuk och undernärd kommer hon till Sverige för en kortare konvalescens, men den osäkra politiska situationen i Ungern gör att hon stannar i Sverige för gott.

Hon bildar familj och får dottern Gisela. Och i ett desperat försök att skydda sina barn gör hon det som de flesta överlevande från Förintelsen tar till: hon tiger om sina erfarenheter från kriget, koncentrationslägret, nämner inte de döda, viskar till dottern ”du behöver inte berätta att du är judinna”.

Och Gisela Nilsson funderar över om vad som ska berättas. Inte minst om sin egen rätt att berätta, har hon verkligen det?

Den diskussionen är inte ny. Gång efter annan ifrågasätts om de utan egen erfarenhet av Förintelsen har rätt att skriva om den, gestalta den i olika former. Och nog har det skapats åtskilligt med ”Förintelsekitsch”. Men för mig är det ändå alldeles självklart, ja alla har rätt att berätta, helt enkelt därför att alternativet är tystnad och glömska.

Vi behöver berättelserna, namnen, ansikten, snart är alla med egna erfarenheter från Förintelsen borta, och då är det upp till oss andra, inte minst ”andra generationen” att hålla minnet vid liv.

Det gör Gisela Nilsson med den äran. Och genom dubbelexponering med berättelsen om sitt eget sökande efter moderns historia och de dolda judiska rötterna, knyter hon ihop det förflutna med nuet. Minnet är levande, historien aktuell.

Det är en mångfacetterad berättelse, här finns mycket sorg, våld, förtryck och ond bråd död. Men också ganska finstämda skildringar av människans förmåga att uthärda och överleva. Fantasins och inlevelsens kraft att fly undan den outhärdliga verkligheten.

Ibland blir det ironiskt intill total absurditet, som när mitt i detta inferno av framspottade tyska kommandoord lyckas Emmi försvinna in i sitt inre till tonerna av det kanske mest sublima som den tyska anden någonsin har skapat – Schillers och Beethovens ”An die Freude”.

Scenografin är enkel, ett podium av hopspikade brädor, och där rör sig Gisela Nilsson med en kofot(!) i handen, med den bänder hon upp plankor och plockar fram bilder, brev, diverse föremål.

Att komma åt minnen är inte lättsamt, det krävs styrka och ihärdighet.

Det är personligt, modigt, det berör, det är bra teater.