En väckarklocka mot en hotande framtid

 

En till text i repris. Även den tillägnas idag Centerpartiet.

Helver gillar att dra på sig blankpolerade stövlar, uniform och en basker, och med fanan i högsta hugg marscherar han tillsammans med de andra tuffa grabbarna, vrålar slagord, spöar ”fähundar”, och bränner ner butiker. Helver älskar våld och disciplin och han vill gärna vara som alla andra. Det är bara det att han är inte alls som andra.

Enaktaren ”Helvers natt” utspelar sig under en begränsad tid i ett klaustrofobiskt rum med två skådespelare. Världen utanför är ett osynligt men påtagligt hot, större än någon av dem anar.

Tankarna går omedelbart till nazismen, men den polske dramatikern Ingmar Villqist – pseudonym för Jarosław Świerszcz – gör det inte lätt för sin publik. Personnamnen liksom ortsnamnen saknar geografisk bestämning, fienden är ”fähundar”. Att fanans emblem är ett kryss utgör regissören Iso Porovics bidrag till att ge föreställningen universell prägel.

Det kan hända överallt, också här. Det till och med händer redan.

Helvers sadistiska uppvisning hemma av de lärdomar om ordning och disciplin som han har lärt sig av sina nya vänner är skrämmande bortom de politiska slagfälten. Det är fascism i vardagen, en hemmets våldsideologi.

För mig framstår det som fullkomligt självklart att mäns våld mot kvinnor, barnmisshandel, hedersförtryck är bara olika uttryck för grumligt fascistiskt idégods.

Alldeles oavsett vad fienden kallas, fähund, jude, muslim, är han alltid Den Andre, den avvikande – och gärna svagare. Som människor med funktionshinder. Och Helver har ett sådant, han är lätt förståndshandikappad.

Hans adoptivmor Karla har redan förlorat ett barn som fötts med funktionshinder. Hon gör vad hon kan för att förhindra att det sker igen. Hon inser att ett öde värre än döden – bokstavligt! – väntar på Helver, så när det knackar på dörren är hon beredd.

”Helvers natt” är en föreställning med en otrolig intensitet, det emotionella läget börjar på en hög nivå, och skruvas sedan upp successivt för att sluta i någon slags sorgens antiklimax.

Men den innehåller också en del återhållen humor, i en absurdistisk tradition, som man känner igen från polska föregångare som Mrożek och Gombrowicz.

Mari Roos som Karla har ett starkt berörande känsloutspel. Emil Roos Lindberg som Helver träffar exakt rätt i sin rollgestaltning, utan att förfalla åt onödiga överdrifter. Och samspelet mellan de två är förtärande frenetiskt längs med hela känsloskalan.

I Teater Hernös uppsättning har Iso Porovic också med cellisten Emma Haake. Hennes distinkta spel av en sorgmarsch utgör en varnande fond för människorna innan det blir för sent. Om det inte redan är det.

”Helvers natt” är en väckarklocka, med ett eko från det förflutna mot oroande strömningar i vår tid som hotar i framtiden.

Det är en berättelse om hur små människor mals ner i den stora historiens väldiga kvarnstenar. Men de är aldrig större än att människor, oavsett storlek, kan stoppa dem.

Teater Hernö/Härnösands Teater

Helvers natt av Ingmar Villqist (Jarosław Świerszcz)

Översättning: Lennart Ilke

Regi: Iso Porovic

Medverkande: Mari Roos, Emil Roos Lindberg, Emma Haake

Scenografi: Emil Roos Lindberg, Torbjörn Grönlund, Mari Roos och Lennart Kristiansson

Foto: Katarina Östholm