Idag är det Karol Modzelewskis födelsedag.
Två män som har lämnat viktiga avtryck i den polska historien under kommunisttiden, men från olika sidor. Andrzej Werblan befann sig under flera decennier i den absoluta maktens omedelbara närhet, på högt uppsatta poster och som talskrivare åt två av landets ledare. Karol Modzelewski tillbringade flera år i fängelse för sin roll som ledande oppositionell. Under 80-talet var han en av frontfigurerna i fackföreningsrörelsen ”Solidaritet”.
Ett samtal mellan de två finns nedtecknat av journalisten Robert Walenciak i boken ”Polska ludowa” (Folkrepubliken Polen) från 2017, en tegelsten på över 500 sidor, och en fascinerande reflektion kring drygt 40 år av polsk historia under kommunistpartiets ledning.
Det finns mycket som förenar de två också. Båda tillbringar krigsåren i Sovjetunionen, där de och deras familjer blir utsatta för förföljelse och trakasserier. Efter återkomsten till Polen 1945 går Werblan med i Socialistpartiet PPS, och efter partisammanslagningen 1948 blir han medlem i Polska Förenade Arbetarpartiet PZPR, vilket i praktiken var kommunistpartiet.
1957 blir också Modzelewski partimedlem, men redan 1964 utesluts han efter det öppna brevet som han publicerar tillsammans med Jacek Kuron, och som kritiserar partiets politik och dess svek mot socialismens ideal.
Medan Werblan fortsätter att klättra inom partihierarkin och statsapparaten, blir Modzelewski alltmer aktiv inom opposition, om han inte sitter i fängelse.
Båda utgår från tydliga vänsterpositioner, och det är ståndpunkter som de behåller hela tiden (Modzelewski gick bort våren 2019, Werblan är still going strong vid 95 års ålder
En annan sak som förenar är att de är båda historiker, även om de har forskat kring olika tidsperioder, Modzelewski var specialist på tidig medeltid, Werblan ägnar sig åt modern polsk historia, framför allt tiden efter 1945.
Ett samtal mellan två personer av den kalibern, och med insikt i maktens innersta boningar, breddar och fördjupar förståelsen av en viktig period i Europas och världens historia.
För Werblan är det en självklarhet att Folkrepubliken Polen var en nödvändighet, och på sitt sätt också en framgång. I det geopolitiska läget som uppstod efter Jaltakonferensen, och som innebar sovjetisk dominans i Central- och Östeuropa, tillförsäkrades Polen de nya gränserna i väst, kunde genomföra en ekonomisk och social modernisering av landet, med ändå ett bibehåller visst mått av självständighet.
Modzelewski instämmer i stort sett i den uppfattningen, men om Werblan anser att systemet – trots allt! - uppnådde ganska mycket, inte minst när det gäller omfattningen av frihet inom kulturen och vetenskapen, framför allt om man jämför med Sovjet och andra länder inom blocket, hävdar Modzelewski att partiets byråkratiska inskränkthet och rädsla för demokratisering var direkt skadligt för samhället, och i förlängningen bar i sig fröet till systemets undergång.
Hans eget öde som systemkritiker från vänster, med, som han själv säger ”utopiska”, krav på direkt arbetardemokrati och avskaffande av ”partiets diktatur över arbetarklassen” är ett mycket talande exempel på det förhållandet.
Det är mycket intressant att följa Werblans redogörelse för hur Stalin och det sovjetiska ledarskapet länge tvekar om Central- och Östeuropas framtida status. Länge övervägde man en variant med begränsad demokrati, ”blandekonomi”, och ett betydande inflytande för respektive kommunistparti.
Så blev det inte, utan stalinismens hårda järnnäve tog ett fast grepp om Polen och de andra länderna. Beroendet av Sovjet är också mycket stort.
Det ändras radikalt efter 1956 när Gomulka kommer till makten. Han accepterar förvisso spelets regler, nära relationer med Sovjet, enpartistat, osv. men tål inte på några villkor en inblandning i landets egna angelägenheter. Det leder till bråk, kontroverser och ibland hetsiga diskussioner.
En anekdot belyser hur det kunde se ut: under en konferens i Moskva fråga Brezjnev Gomulka när han ska genomföra kollektivisering av det polska jordbruket. Och får till svar att det ska man göra när Sovjet slutar köpa vete från USA!
Högst fascinerande är detaljerna kring Sovjets initiala inställning till Gomulka. Det sovjetiska ledarskapet, med Chrusjtjov i spetsen var mycket tveksamma till den nye polske partiledaren. Men internationellt fick han stark uppbackning av...Kina, såg uppenbarligen såg ett starkare, mer oberoende Polen som en försvagning av Sovjet, i en tid då deras relationer höll på att försämras.
Gomulkas maktövertagande i oktober 1956 inleder ett politiskt mönster av maktskiften som kommer att vara ända fram till systemets avskaffande 1989. Strejker och otroligheter bland arbetare leder till en våldsam reaktion från maktens sida, militär och kravallpolis sätts in, det skjuts skarpt, med dödsoffer som följd. Partiledningen och vilsen och paralyserad, så småningom träder nya ledare fram. Med ett visst folkligt stöd lovar de mer frihet och bättre ekonomi. Det brukade hålla tre-fyra år. Sedan var det dags igen.
Så hände 1956, 1970, 1980. Strejkerna 1976 hade en tämligen begränsad omfattning, och ledde inte till något maktskifte. Däremot fick de till konsekvens att det bildades en intellektuell opposition som riktade sig till arbetarklassen. Några år senare var Solidaritet verklighet.
En fri fackföreningsrörelse var en oerhörd händelse inom östblocket, och sågs inte med blida ögon av vare sig Sovjet är kommunistledningar från de andra länderna.
Modzelewski berättar initierat om hur Solidaritets ledning, framför allt Lech Walesa, hela tiden reser runt i landet för att dämpa radikala, långtgående reformkrav från upproriska arbetare.
Situationen blir ändå allt mer tillspetsad, och inför ett tilltagande kaos i landet, och hotet om ”broderlig hjälp” - sovjetisk invasion – och båda anser att det hotet var högst verkligt, inför dåvarande ledaren general Jaruzelski krigstillstånd.
Även om ingen då insåg att det var början till slutet, fick införandet av krigstillståndet två mycket allvarliga konsekvenser.
För det första lämnade under en period partiet i praktiken all makt till våldsapparaten, militären och säkerhetstjänsten, vilket kraftigt försvagade partiet, som aldrig riktigt hämtade sig, och som starkt begränsade dess politiska manöverutrymme under de avgörande åren under andra hälften av 80-talet.
För det andra förändrade det Solidaritet i grunden. Det skedde en massiv förändring av organisationens mentalitet, från en vital arbetarrörelse, demokratisk, fortfarande socialistisk, egalitär och kollektivistisk till radikalt kompromisslös och rabiat antikommunistisk.
Det som fick vågskålen att tippa över var förstås Gorbatjovs perestrojka och sedan Sovjetunionens upplösning. Men de förändringar som inträffar i samband med krigstillståndet kom att påverka den inriktning som systemskiftet i Polen (liksom i övriga länder), kom att anta.
Det kommunistiska (realsocialistiska, eller vilken benämning man nu väljer) systemet hade med Werblans ord ”tömt ut sin historiska roll”.
Varken han eller Modzelewski sticker under stol med att de är kritiska till den riktning som samhällsomdaningen efter 1989 har tagit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar