Det viktigaste under den här veckan, ja månaden, kanske hela året, är utan tvekan Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra.
Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland
dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av
Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också
studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men
även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.
Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte
med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga
kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett
kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.
Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.
Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.
I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper
inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med
eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom dör vi.
Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör
ihop.
Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.
Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som
lyser upp det tilltagande mörkret.
Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon
längre som kan minnas dem, och för dig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar