Idag är det Kazuo Ishiguros födelsedag. Ingen av mina favoriter, men "Never let me go" var en fin roman.
Never let me go
Kazuo Ishiguro
Övers: Rose-Marie Nielsen
W & W, 2005
På senare år har det trätt fram en rad författare i England som har sina rötter utanför de brittiska öarna. Många av dem kommer från forna brittiska kolonier, och beskrivs ibland med ett vagt begrepp som den ”postkoloniala generationen”. Pionjären här är naturligtvis V. S. Naipaul – med ursprung på Trinidad- och senare indiern S. Rushdie, av de yngre var Hanif Kureishi bland de första att göra sig ett namn. Det finns emellertid också i England verksamma författare med engelska språket som verktyg som kommer från platser bortanför det brittiska imperiets gränser.
Kazuo Ishiguro är född i Japan och kom till England när han var fem år gammal. Han har sedan 80-talets början skrivit många romaner, varav den mest uppmärksammade är utan tvekan ”Återstoden av dagen” (W & W 1989), som blev framgångsrikt filmad med Anthony Hopkins i huvudrollen. Hans senaste bok heter ”Never let me go” och om någon retar sig på titeln, så gör inte det, den har en poäng.
Romanens handling utspelar sig någonstans i England i slutet av 1990-talet på en ”internatskola”, och berättas av Kathy som numera är ”vårdare”. Berättelsens motor är vänskapen mellan Kathy, Ruth och Tommy, hur den uppstår, utvecklas för att sedan upplösas.
Sakta förs vi in i en alldeles egen värld där saker och ting är inte vad de först verkar vara. Internatet är ingen vanlig skola, ”eleverna” är i själva verket kloner, med biologiskt ursprung ur individer på samhällets botten, de har vistats på skolan sedan spädbarnsåldern, deras förutbestämda uppgift i livet är att vara organdonatorer, tills de ”fullbordar”.
Episoderna är skickligt sammanvävda, och alla karaktärer är psykologiskt trovärdiga och intimt tecknade. Överlag är just trovärdighet genomgående för hela romanen. Det här är ingen science fiction, åtminstone inte av det vanliga slaget. Atmosfären är mystisk utan att vara det minsta långsökt, språket är enkelt och självklart.
Ishiguro tvekar inte att ge sig ut på minerad mark. Boken kan läsas som ett inlägg i debatten om djurförsök, som en skildring av slaveriet, men lika mycket ställer den frågor om livets värde. Hur långt är vi beredda att gå för att bekämpa sjukdomar, vad är framstegets pris, är vi på väg att skapa en värld utan död och smärta, där gott och ont följaktligen upphör att gälla? Ishiguros bok har ett väsentligt innehåll som skildras på ett litterärt högtstående sätt.
Även om jag värjer mig mot liknelsen kan jag inte låta bli att tänka på en lyckad förening av en välgjord engelsk deckare och en japansk miniatyrmålning. Rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar