En allegori över det moderna postapartheid Sydafrika

 

Damon Galgut har tilldelats Bookerpriset. Jag har haft nöjet att läsa och skriva om Galgut tidigare, 2011 om hans roman "Bedragaren".

Damon Galgut är en sydafrikansk författare, som är hyllad i sitt land och i den engelskspråkiga världen, men som trots tre publicerade romaner, har fått relativt lite uppmärksamhet i Sverige. Det är synd, han förtjänar bättre än så.

Hans senaste roman heter ”Bedragaren” (Övers: Rose-Marie Nielsen, W & W). Det är till synes en ganska konventionell historia om en man i kris, som ”söker sig själv”, genom att flytta ut på landet och försöka återuppta sin ungdoms diktning. Mer eller mindre ofrivilligt dras han in i skumma affärer, för att till slut behöva fly undan maffians hämnd.

Men romanen är också alldeles tydligt en allegori över det moderna postapartheid Sydafrika. Där finns det nu en ny svart överklass, som är delaktig i affärslivets alla suspekta turer och rovdrift på naturen och miljön. För majoriteten av befolkningen är däremot situationen tämligen oförändrad, förutom att de har nu inte bara vita utan även svarta herrar.

Landets mörka och smutsiga förflutna ruvar ouppklarat. De vita har naturligtvis inget intresse av att dra fram det i ljuset. Många är kluvna inför den nya verkligheten, inte minst bland småstädernas och landsbygdens befolkning lever rasismen kvar i en kverulantisk bitterhet.

Storstädernas vita medelklass vill helst av allt att leva vidare som om ingenting har hänt och slippa ta ansvar. Och det är en av Galguts stora poänger: vi har alla ett ansvar – direkt eller indirekt – för det förflutna, nuet och framtiden.
Romanen är mycket skickligt komponerad, även om symboliken känns ibland lite för övertydlig.

Och naturligtvis kan boken också läsas som en initierad skildring av de mänskliga relationernas labyrintiska komplexitet.