Kultur på fyllan

Som fattig kulturarbetare är man alltid på jakt efter nya inkomstkällor. Givetvis är man mån om att inte behöva kompromissa med sin själ alltför mycket, och att det eventuella extraknäcket har ett så nära samband med kultur – i bred mening så klart – som möjligt.

En bekant kulturredaktör hade en idé som jag blev genast intresserad av: kulturgrogg.

- Finns väl inte, invände jag först, förekommer inte i Nationalencyklopedin. På Google får man tre träffar, ingen särskilt upplysande. Och så frågan: Vill du egentligen söka efter "kulturkrig".

- Har du inte hört tals om Absolut Culture? Efter en flaska talar man som Winston Churchill, tänker som Einstein och sjunger som Caruso… eller om det var talar som Einstein, tänker som Caruso, sjunger som Churchill… jag minns inte riktigt.

Jag blev allt mer entusiastisk. Det kunde fungera. Och idén hade utvecklingspotential.

- Vad tror du om Absolut Culture Light, en folklig variant? Man talar som Fälldin, tänker som Linda Skugge, sjunger som Christer Sjögren?

- Den effekten får man redan av Carlshamns Flaggpunsch! svarade han.

Det är svårt att komma på något nytt, som dessutom kan vara lönsamt. Jag får streta vidare med mitt.