Mer orättvis rättvisa i Norrland

 

Ännu en orättvis betraktelse över Norrland, nu med min egen recension av Mats Jonssons förra bok "Nya Norrland":

Nya Norrla
Mats Jonsson
Galago

Redan i Prologen kan man gissa sig till vart berättelsen är på väg. Elisabet och Rune Jonsson flyttar från Stockholm till Bollstabruk. Här finns det fabriker, allt är modernt, det byggs mycket, nya skolor, en helt ny flygplats har precis invigts, det bor många familjer i trakten. Här vill de att deras son Mats ska få växa upp.

Sedan berättar Mats om skyltsöndagen i Bollsta 1984 – tala om symboliskt årtal förresten! – med många människor som går tipspromenad i massor av butiker, och det bjuds på mängder av olika aktiviteter för alla åldrar.

Mycket vatten har flutit i Bollstaån sedan dess, och när Mats Jonsson återvänder till hembygden 30 år senare ser det en aning annorlunda ut. Eller rättare sagt, det ser mycket, mycket annorlunda ut.

Befolkningen har minskat kraftigt, det är framför allt äldre som bor kvar, det mesta av både offentlig och kommersiell service är borta.

Det är bara sågen som finns kvar. Och det är inte så bara. Det är Sverige största sågverk, ett av de största i världen rent av, ett rationellt underverk, hårt automatiserad, med bara 11o anställda, en veritabel vinstmaskin med en miljard i årlig omsättning.

Nyligen investerade ägaren SCA en halv miljard i anläggningen. Som Mats skriver och ritar: ”Bollstabruk är en maskin som äter träd och skiter pengar. Och så några insignifikanta ruckel runtomkring.”

Hur förhåller sig detta förfallna industrilandskap med ett synnerligen lukrativt företag till de hippa stadsdelarna kring Telefonplan i Stockholm där gamla industrilokaler har omvandlats till svindyra bostadsrätter för framgångsrik – med betoning på rik – medelklass, och där Mats Jonsson med fru och dotter bor numera?

Eller uttryckt på ett annat sätt: Var uppstår Sveriges välstånd? Och vart tar det vägen?

”Nya Norrland” är en vindlande resa i serieform genom dagens Sverige. Geografiskt pendlar färden mellan Ådalen och Stockholm, tematiskt mellan ekonomi och regionalpolitik och författarens eget förhållande till sin egen livssituation i allmänhet, hans flytt, för att inte säga flykt, från Bollsta och tillvaron idag i huvudstaden i synnerhet.

De olika spåren följs nära åt, ofta går de in i varandra, föga förvånande, de hör intimt ihop.

En överraskande stor del av romanen utspelar sig i Stockholm. Läsaren får göra bekantskap med en bisarr hipstervärld, där människor bor i bostadsområden med olika ”koncept”, som att bygga en pool, som (nästan) ingen visserligen använder men som höjer värdet på bostadsrätten. Priserna är förstås fullständigt astronomiska, en lägenhet är långt ifrån bara en plats att bo, utan lika mycket, och ibland mer, ett investeringsobjekt.

Lite, eller kanske ganska mycket, bittert konstaterar Mats att den, och snart den enda, folkrörelsen i storstaden är bostadsrättsföreningar.

Det finns ingen kommunal skola i närheten, och det är fullt på alla BB-avdelningar i Stockholm när Mats dotter ska komma till världen. Privatiseringsvansinnet skenar iväg, och här, om inte annat, blir klyschan om ”staten och kapitalet” till brutal verklighet.

Kapitalets ständiga strävan efter vinstmaximering späs på av politiken när offentlig konsumtion minska allt mer medan den privata ökar. Resultatet blir koncentration av ekonomisk makt till storstäder, dit allt fler flyttar, medan resten av landet töms på människor och resurser.

Lyckligtvis finns det motkrafter. Under sina många resor till Ådalen för att samla material till sin bok upptäcker Mats för första gången sedan han lämnade hembygden att bakom förtvivlan och förfallet finns det liv. Människor sätter sig till motvärn, de gör motstånd. De åstadkommer saker, förbättrar och gör finare. Det är kanske inte mycket att yvas över – för den utomstående - men för dem på plats betyder det oerhört mycket.

Det kanske betyder långt mer än alla välmenande förslag om lokal återbäring och olika utjämningssystem.

Och det kanske finns mer hopp än man tror. Mats skickar ut en enkät till flera hundra utflyttade i olika åldrar, och svaren antyder fascinerande möjligheter. Av de unga är det förvisso få, som till skillnad från de äldre, anser sig ha varit tvungna att flytta, men, och också där skiljer de sig radikalt från de som flyttade drog söderut tidigare, ganska många, över hälften kan tänka sig att flytta tillbaka!

Men då gäller det att skapa de rätta förutsättningarna för hemvändarna. Till exempel en digital infrastruktur…

En annan positiv sak som Mats Jonsson tar upp är invandringen. Kramfors kommun har haft en relativt stor mottagning av asylsökande, och även om många av dem drar vidare, väljer ändå några att slå ner sina nya bopålar här i Ådalen. Som ju alltid varit inflyttningsbygder.

Den som motsätter sig den utvecklingen saknar nog både hjärna och hjärta.

Det finns kanske trots allt en framtid för Norrland, både det nya och det gamla.