Abdulrazak Gurnah vet jag ingenting om, han är säkert en bra författare, och det ska bli spännande att stifta en ny litterär bekantskap.
Det där med Nobelpriset är annars inte alldeles oproblematiskt.
Själva idén att tävla i litteratur är inte alldeles okomplicerad och Nobelpriset har genom åren lett till många upprörda diskussioner och åtskilliga kontroverser. Listan på dem som inte har fått priset är imponerande, det räcker att nämna namn som Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen och Woolf.
Av dem som har fått priset har två tackat nej, Boris Pasternak (1958) som tvingades därtill av de sovjetiska myndigheterna, och Jean-Paul Sartre (1964) som ansåg att mottagande av priset skulle innebära en oförlåtlig eftergift åt borgarklassen. 24 författare har inte kommit till Stockholm för att hämta sitt pris, och sju har inte velat hålla det brukliga Nobeltalet. Den notoriskt skygge Samuel Beckett (1969) accepterade priset på villkor att han inte behövde hämta det.
En gång har man tilldelat priset postumt. Den svenske poeten och Akademins mångårige sekreterare Karl-Axel Karlfeldt ansåg sig jävig i egenskap av akademiledamot, men 1931 efter sin död kunde han inte längre protestera, och blev därmed Sveriges tredje Nobelpristagare.
Knut Hamsun är bara en i raden av pristagare som har komprometterat sig politiskt. En annan är tyske Gerhart Hauptmann (1912) som stödde Hitler 1933 (han drog dock tillbaka sitt stöd senare).
Nobelpristagarna har det mesta skiftande sociala bakgrund, Bertrand Russell (1950) och Winston Churchill (1953) härstammade från den engelska högaristokratin. Från betydligt enklare omständigheter kom Harry Martinsson, liksom Grazia Deledda (1926) och Albert Camus (1957) vars mödrar var analfabeter. Derek Walcotts (1992) mor- och farföräldrar var slavar!
Två Nobelpristagare bär samma namn men var inte släkt, chilenskan Gabriela Mistral (1945) och fransmannen Frederic Mistral (1904).
Fyra gånger har Nobelpriset delats mellan två författare. F. Mistral – som skrev på provencalska – och spanjoren José Echegaray (egentligen bask) delade på priset 1904, liksom senare danskarna Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan 1917, Nelly Sachs, judinna bosatt i Sverige som skrev på tyska och Josef Samuel Agnon, jude född i Ukraina som då var en del av Österrike-Ungern, senare bosatt i Tyskland och Palestina/Israel, skrev på hebreiska, delade på priset 1966, och sist men inte minst Eyvind Johnsson och Harry Martinsson 1974.
Som framgår är frågan om pristagarnas nationalitet inte alltid alldeles enkel. Irländaren Beckett bodde i Paris, skrev på franska och översatte sedan själv sina verk till engelska. Maurice Maeterlinck (1911) var flamländare, belgisk medborgare, skrev på franska och bodde under lång tid i USA. V.S.Naipaul (2001) är barn till Indienättlingar på Trinidad, bosatt i Storbritannien, och mer engelsk än någon engelsman. Josip Brodsky (1987) rysk jude utvisad ur Sovjet skrev på både ryska och engelska. Och naturligtvis Elias Canetti (1981), jude född i Bulgarien, brittisk medborgare, skrev på tyska, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen.
Geografin är inte desto mindre av stor betydelse. Den förste icke-europeiske författaren att få Nobelpriset är R.Tagore (1913), en indier som skrev på bengali. Den förste amerikanen är Sinclair Lewis (1930). Den europeiska dominansen har dock bestått. Det svarta Afrika har bara en pristagare, Wole Soyinka (1986), liksom Australien med Patrik White (1973).
Nu tillkommer också Gurnah, men som givetvis är verksam i Storbritannien.
Latinamerika har hävdat sig något bättre, men den skeva fördelningen är fortfarande ett problem. Ett tag hade Sverige fler pristagare än Asien, Afrika och Sydamerika tillsammans.
Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast tolv pristagare – av över hundra! – kvinnor. Efter valet av Elfriede Jelinek, Doris Lessing, och Herta Müller under 2000-talet har Akademin haft chansen att under de kommande åren rätta till balansen ytterligare. Hittills har de inte tagit den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar