Mer om brott och straff:
Bergsprängardöttrar
Manus och regi: Lo Kauppi
Scenografi: Lo Kauppi
Medverkande: Anette Bjärlestam, Pamela Cortés Bruna, Figge Norling, Sara Turpin, Miina Turunen
Riksteatern
Scenografi: Lo Kauppi
Medverkande: Anette Bjärlestam, Pamela Cortés Bruna, Figge Norling, Sara Turpin, Miina Turunen
Riksteatern
Det är inte så att det var bättre förr, problemet är att det är sämre nu. Det är som om tiden backade och vissa saker aldrig har hänt. Vart har 70-talets debatt om kriminalvården tagit vägen? Det skulle bli vård istället för straff, anständiga villkor i fängelser, samhället skulle stötta vid frigivning, det skulle satsas på förebyggande åtgärder, det fanns en utbredd uppfattning om att ett bra och rättvist samhälle var bästa botemedlet mot kriminalitet.
Sedan dess har brottsligheten inte ökat mer än marginellt, men antalet dömda har flerdubblats, straffens längd har skenat iväg, och säkerhetsföreskrifter på fängelser har blivit alltmer drakoniska, vilket har medfört sämre integritet och mer kränkande behandling av de intagna.
Efter några spektakulära rymningar 2004 beslutade dåvarande justitieministern Thomas Bodström i populistisk iver att bygga några så kallade superfängelser. Ett står färdigt att snart tas i bruk utanför Härnösand. Det har kostat 1,2 miljarder att bygga, vilket motsvarar en kostnad på 6,3 miljoner per yta och plats. Rekord! I själva verket har antalet rymningar inte alls ökat. Många befarar att de nya säkerhetsfängelser kommer bara att leda till mer våld, och naturligtvis ingen som helst rehabilitering, med ökad risk för - redan höga tal - återfall.
Som en liten jämförelse kan nämnas att på Hinsebergsanstalten finns det en psykiater per hundra interner. Han kommer var fjortonde dag.
Lo Kauppi har samtalat med interner och vårdare på anstalterna i Hinseberg och Ystad, och fram växte pjäsen "Bergsprängardöttrar". Titeln antyder förbindelsen med Lo Kauppis självbiografiska succé "Bergsprängardottern som exploderade". Tematiken är också delvis densamma. Pjäsen gestaltar vardagen för fyra kvinnliga fångar. Den pendlar mellan drömmar, längtan och hopp och kränkningar, frustration och förtvivlan.
Scenografin är central för föreställningen. En kompakt grå vägg går högt, högt upp, och är uppdelad i exakt lika stora lådor. Det är en fyrkantig, inrutad tillvaro, här ryms allt, fångarnas celler, arbetsplatserna, förråd, brevlådor, larmanläggning, You name it. Väggen ska naturligtvis också avskärma fångarna från yttervärlden. Det är bara det att vi som åskådare befinner oss på samma sida av den som fångarna. Hur mycket murar vi än bygger, för att isolera och hålla fångarna borta från oss, förblir fängelset en del av samhället. Och i någon mening en avspegling av det.
Jag tror det var Leo Tolstoy som sa att ett samhälle kan bedömas utifrån sina fängelser. Om den gamle ryssen hade rätt, har vi stor anledning till oro. Ett samhälle genomsyrat av våld och hämndbegär, där solidariteten får stryka på foten, är ingenting att se fram emot.
Figge Norlings plit utgör navet i historien. Sittande uppe på sin stege är han alltid i överläge. Trots sin välvilja och allmänna hygglighet är han systemets fånge och förvandlas till en mini-Eichmann som bara håller sig till reglerna. Han krossar människor och gömmer sig bakom sina ständigt upprepade mantran: "Fyll i en anhållan", "du kan alltid överklaga".
Anhållan avslås rutinmässigt, att överklaga är inte lönt. Den största smärtan är för kvinnorna att de berövas sina barn. Sara Turpin i en paradroll som den uppspelta och levnadsglada Angelica klarar till slut inte trycket och går under. Pamela Cortés Brunas Rosanna är bara resignerat oförstående. Miina Turunens Helena inser att alla hans förhoppningar om uppbrott från en tradition av våld och förtryck är förgäves när samhället inte erbjuder hjälp och stöd och hon rättar in sig i ledet, dock med högburet huvud. Anette Bjärlestams extroverta och uppkäftiga Mia fyller maniskt i nya anhållanden, som avslås med motsvarande maniska envishet. Det är en klaustrofobisk värld av kränkningar och förnedring.
Scenbyten i första akten ackompanjeras av en musik som låter som en svag puls, för att avbrytas tvärt av våldsamma urladdningar i ljussättningens ryckiga blixtnedslag. Andra aktens ljusillustration är ett irriterande gnissel som äter sig in i hjärnan tills det blir outhärdligt.
Det är som fängelsesystemet självt.
"Bergsprängardöttrar" gestaltar ett allvarligt samhällsproblem samtidigt som det lyfter fram människoöden. Det är en kraftfull protest mot att fel begås. Det är också en uppmaning att ta strid mot en orättvisa. Det är starkt och det berör. Flera i publiken kunde inte hålla tårarna tillbaka. Ett gott betyg om något.
Det enda som störde mig var föreställningens förutsägbarhet. Tills jag kom på att det faktiskt inte var pjäsens fel.
Sedan dess har brottsligheten inte ökat mer än marginellt, men antalet dömda har flerdubblats, straffens längd har skenat iväg, och säkerhetsföreskrifter på fängelser har blivit alltmer drakoniska, vilket har medfört sämre integritet och mer kränkande behandling av de intagna.
Efter några spektakulära rymningar 2004 beslutade dåvarande justitieministern Thomas Bodström i populistisk iver att bygga några så kallade superfängelser. Ett står färdigt att snart tas i bruk utanför Härnösand. Det har kostat 1,2 miljarder att bygga, vilket motsvarar en kostnad på 6,3 miljoner per yta och plats. Rekord! I själva verket har antalet rymningar inte alls ökat. Många befarar att de nya säkerhetsfängelser kommer bara att leda till mer våld, och naturligtvis ingen som helst rehabilitering, med ökad risk för - redan höga tal - återfall.
Som en liten jämförelse kan nämnas att på Hinsebergsanstalten finns det en psykiater per hundra interner. Han kommer var fjortonde dag.
Lo Kauppi har samtalat med interner och vårdare på anstalterna i Hinseberg och Ystad, och fram växte pjäsen "Bergsprängardöttrar". Titeln antyder förbindelsen med Lo Kauppis självbiografiska succé "Bergsprängardottern som exploderade". Tematiken är också delvis densamma. Pjäsen gestaltar vardagen för fyra kvinnliga fångar. Den pendlar mellan drömmar, längtan och hopp och kränkningar, frustration och förtvivlan.
Scenografin är central för föreställningen. En kompakt grå vägg går högt, högt upp, och är uppdelad i exakt lika stora lådor. Det är en fyrkantig, inrutad tillvaro, här ryms allt, fångarnas celler, arbetsplatserna, förråd, brevlådor, larmanläggning, You name it. Väggen ska naturligtvis också avskärma fångarna från yttervärlden. Det är bara det att vi som åskådare befinner oss på samma sida av den som fångarna. Hur mycket murar vi än bygger, för att isolera och hålla fångarna borta från oss, förblir fängelset en del av samhället. Och i någon mening en avspegling av det.
Jag tror det var Leo Tolstoy som sa att ett samhälle kan bedömas utifrån sina fängelser. Om den gamle ryssen hade rätt, har vi stor anledning till oro. Ett samhälle genomsyrat av våld och hämndbegär, där solidariteten får stryka på foten, är ingenting att se fram emot.
Figge Norlings plit utgör navet i historien. Sittande uppe på sin stege är han alltid i överläge. Trots sin välvilja och allmänna hygglighet är han systemets fånge och förvandlas till en mini-Eichmann som bara håller sig till reglerna. Han krossar människor och gömmer sig bakom sina ständigt upprepade mantran: "Fyll i en anhållan", "du kan alltid överklaga".
Anhållan avslås rutinmässigt, att överklaga är inte lönt. Den största smärtan är för kvinnorna att de berövas sina barn. Sara Turpin i en paradroll som den uppspelta och levnadsglada Angelica klarar till slut inte trycket och går under. Pamela Cortés Brunas Rosanna är bara resignerat oförstående. Miina Turunens Helena inser att alla hans förhoppningar om uppbrott från en tradition av våld och förtryck är förgäves när samhället inte erbjuder hjälp och stöd och hon rättar in sig i ledet, dock med högburet huvud. Anette Bjärlestams extroverta och uppkäftiga Mia fyller maniskt i nya anhållanden, som avslås med motsvarande maniska envishet. Det är en klaustrofobisk värld av kränkningar och förnedring.
Scenbyten i första akten ackompanjeras av en musik som låter som en svag puls, för att avbrytas tvärt av våldsamma urladdningar i ljussättningens ryckiga blixtnedslag. Andra aktens ljusillustration är ett irriterande gnissel som äter sig in i hjärnan tills det blir outhärdligt.
Det är som fängelsesystemet självt.
"Bergsprängardöttrar" gestaltar ett allvarligt samhällsproblem samtidigt som det lyfter fram människoöden. Det är en kraftfull protest mot att fel begås. Det är också en uppmaning att ta strid mot en orättvisa. Det är starkt och det berör. Flera i publiken kunde inte hålla tårarna tillbaka. Ett gott betyg om något.
Det enda som störde mig var föreställningens förutsägbarhet. Tills jag kom på att det faktiskt inte var pjäsens fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar