Det börjar trevande, även om vädret var sällsynt inbjudande på fredag eftermiddag dröjde det ganska länge innan publiken började infinna sig. Det vore synd att påstå att kön ringlade lång. Konkurrensen från fotbollen var förstås en viktig faktor, även om många passade på att förena nytta med nöje, så att säga, och se matcherna, och då främst Sveriges ödesmatch mot England, inne på något av öltälten.
Det var därför ganska otacksamt för Bollstabandet Crash N Recovery att inleda kvällspasset. De är ett relativt nybildat band, som spelar traditionell countrypop, en form av country and northern, skulle man kanske kunna säga. Tätt sound, skönt och medryckande, och sångerskan Linda Engström gör ett bra jobb.
Om Crash N Recovery stod för en snäll inledning, var bandet som följde efter dem allt annat än snällt. In på scen kom Lilla syster, och de såg ut som storebror allihop. Bandet är lite av ett unikum i svenskt musikliv, eftersom de är så gott som ensamma om att spela hårdrock på svenska.
Och när jag skriver hårdrock, ska betoning definitivt ligga på hård. Lilla syster utmärks av kraft, energi, och ett brutalt röj. Texterna är kaxiga och uppkäftiga, och hela framträdandet är rått till både form och innehåll.
Samtidigt saknar de inte glimten i ögat, de hade en genomarbetad scenshow, och bjöd på sig själva. Ljudvolymen var som sig bör fullständigt öronbedövande, och märkligt nog ju högre de spelade desto mer folk kom det.
Därmed var manegen krattad för hiphop-duon Norlie & KKV, som fick folkhavet att gunga till sin eklektiska rap, med så många olika musikaliska influenser.
Kvällen avslutades i dur med en publik som dansade och levde med när musikalstjärnan och melodifestivalfyran David Lindgren uppbackad av partybandet från Örnsköldsvik Pink Hink rockade loss.
Stadsfesten under fredagen levde visserligen inte upp till journalistklyschan folkligt, festligt och fartfyllt, men var en lagom uppvärmning, och ändå med bra drag, inför fortsättningen på lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar