Klyschigt exotiskt och intetsägande trist

ROMAN
Ugglemasken

Brigitte Gacha
Övers: Lars G. Säfström
Leopard, 2012

En afrikansk forskare, därtill verksam i Afrika, tilldelas Nobelpriset i fysik. Stor sensation och uppståndelse. Tillsammans med sin unga fru åker de i börjar av december till Sverige för att hämta priset. Frun kommer från mycket enkla omständigheter och har till skillnad från sin man bara en elementär utbildning. Hon har inte heller varit utomlands någon gång, knappt rest i sitt eget land.

Resan till det fjärran exotiska Norden är som ett spännande äventyr, men skapar också djupare förväntningar. Dels hoppas den unga frun att hennes relation till maken ska stärkas och bli mer sensuellt. Det ska också ge henne ett nytt perspektiv på hennes egna levnadshistoria, men även en ny förståelse av hennes land och kultur.

Utgångspunkten skulle kunna vara fantastiskt givande för en berättelse som på djupet förmår ge en fascinerande bild av en människas växande, samtidigt som den skildrar avslöjande kulturkrockar.

Lägg därtill att här saknas inte skojiga idéer, som till exempel att Nobelpriset till den kamerunske fysikern utdelas tack vare hans forskning om ”sambandet mellan kosmiska krafter”.

Resultatet i Gachas roman blir dessvärre en plågsam antiklimax. Inte minst resan till Sverige och Nobelfestligheterna är en stor besvikelse. Det intressantaste med Sverige är snön, sillen och punktligheten. Klichéer som inte direkt ger nya djuplodande insikter. Nobelfesten skildras intill minsta kläddetalj och matingrediens. Det är förödande trist och intetsägande.

Ovanan att förlora sig i ovidkommande detaljer går igen i hela boken. Stilen är pratig, för att inte säga tjatig, dialogen träaktig och oäkta.

Det på Grands Veranda avlyssnade samtalet mellan fyra av världens främsta vetenskapsjournalister måste ta priset ifråga om uppstyltad konstruktion som klingar så falskt att det nästan gör ont i öronen vid läsningen.

Huvudpersonen tillgodogör sig en stor mängd kunskaper av allehanda slag, men växer aldrig som människa. Hennes afrikanska hemland förblir klyschigt exotiskt. Det halvmystiska draget, övertydligt framhävt med titelns ugglemask, gör inte saken bättre.

Det enda genuina, och riktigt intressanta, i romanen är skildringen av en ung kvinnas kamp mot sin egen inre osäkerhet. Bra, men det räcker inte.