Den ravundska kritcirkeln

TEATER

Döda fallet, Ragunda
Flykten till Ravundbergen
Manus: Sven Wollter
Regi: Karl Seldahl
Musik: Lasse Sörlin
Medverkande: Kajsa Linderholm, Kim Anderzon, Ingmar Virta, Mikael Rahm, Anders Öhrström, Yngve Dahlberg, Karin de Frumerie, Anders Tolergård och Ragunda Amatörteatersällskap

Teatern i jämtländska Döda fallet är en fantastisk upplevelse i sig. Utescenen är belägen på ett gammal sjöbotten, i ett gränsland där Indalsälvens dalar möter fjällvärldens utlöpare, och bildar ett dramatiskt hänförande landskap.

Där finns också den unika vridläktaren, vilket är precis vad det låter, läktaren där publiken sitter går runt 360 grader. Det kan tyckas vara en underlig idé, men det skapar också möjligheter. Handlingen utspelar sig runt om hela spelplatsen, och sceneriet växlar med den skiftande naturen, det är bara att välja, en äng, en slänt, buskage eller en bit skog. När man har hämtat sig från chocken efter första åkturen med läktaren, är det faktiskt riktigt kul.

Efter de två senaste årens succé med ”En midsommarnattsdröm” har man i år satsat på en nyskriven pjäs av ingen mindre än Sven Wollter, som vid 78 års ålder, och efter närmare ett halvt sekel som skådespelare, debuterar nu som dramatiker.

Pjäsen ”Flykten till Ravundbergen” är emellertid inte ett helt originellt alster, utan en omarbetning av Brechts ”Den kaukasiska kritcirkeln”. Wollter har förlagt sin handling i 1500-talets Jämtland, närmare bestämt till Ragundatrakten, där Döda fallet ligger, med hög igenkänningsfaktor. Senmedeltidens Jämtland är ett ingenmansland, där ständiga strider rasar mellan svenskar och norrmän om herraväldet över denna avlägsna landsända. Krigen hade i hög utsträckning karaktären av inbördeskrig, där frontlinjen gick rakt genom byar och familjer.

Wollter döljer inte ens sin avsikt att peka på paralleller med till exempel Balkan. Han är tydlig med att det var Herrarnas krig, då som nu, och att det är alltid småfolket som får betala det högsta priset. Men att de ändå förmår sätta sig till motvärn, och även om the underdog inte alltid vinner, är det viktigaste att det finns hopp.

Sven Wollter är kvar på barrikaderna, och man kan inte annat än beundra hans integritet, konsekvens och inopportuna hållning. Dessutom är han tack och lov alldeles för erfaren som teatermänniska för att bara skapa enkel plakatteater.

Han är trogen Brechts antirealism. Redan i början bryts illusionen när skådespelarna hälsar publiken välkommen, och är samtidigt forna tiders allmoge och flower power-hippisar. ”Love, Peace and Understandning! ”, nu och i all evighet. Anakronismerna återkommer genom hela pjäsen, som en verkningsfullt överbryggande parallell mellan tidsepokerna.

Liksom hos mästaren spelar musiken en framträdande roll. Det bjuds på en härlig blandning av sånger och melodier, allt från jazziga dissonanser i Kurt Weills anda till Björn Afzelius slagdängor.

Det är fartfyllt och folkligt, med mycket humor, det sparas inte på fyndiga talesätt, ordlekar och ordvitsar som skulle ha gjort Brecht grön av avund. Men så var han inte heller göteborgare, och inte heller från Ravund.

Föreställningen håller ett fenomenalt högt tempo i första akten, som naturligt nog mattas något i andra. Framför allt kan jag tycka att Wollter vill för mycket med sitt manus, det blir spretigt, och stundtals även lite virrigt, och pjäsen skulle vinna på att materialet kapades något.

Den absolut största behållningen är emellertid skådespelarnas insatser. Ensemblen består av proffs och amatörer från teatersällskapet i Ragunda. Kim Anderzon lyfter sina roller till nya oanade höjder, liksom Anders Öhström, som förmår variera sig på ett sätt man inte trodde var möjligt. Kajsa Linderholm har en tung bärande roll, med ett kraftfullt utspel. Ingmar Virta är mycket trovärdig som lurifaxen Salomon Ravin. Bra är också Yngve Dahlberg, Karin De Frumiere och Anna Ulin.

De professionella skådespelarna lyfter också amatörerna till nya nivåer. Bäst minns jag Irene Klint och Bertil Westman, två lärare som definitivt har missat sitt kall.

Sommaren är kort, skynda till teatern i Döda fallet. Det är värt ett besök.