Ett gatlopp genom mänsklighetens galenskap

ROMAN
Tills vattnet stiger

Maryse Condé
Övers: Helena Böhme
Leopard, 2011

Maryse Condés senaste roman är en mäktig berättelse om den mänskliga galenskapens historia. Eller rättare sagt, den manliga galenskapen, för som hon skriver, ”kvinnorna är en bisak i historien”.

Condé gräver sig genom historiens många avlagringar med en obändig berättarglädje, nästan ända ner till ursprunget. Resultatet är inte särskilt uppmuntrande, det är en brutal och bloddrypande historia om hur maktens män utnyttjar människornas behov av tillhörighet och identitet för sin egen ambition och girighet. Det blir som ett gatlopp genom historien, framför allt i Afrika och Västindien.

Två områden som för övrigt hör nära ihop just genom politisk maktkamp och ekonomisk exploatering.

Huvudpersonen Babakar är en klassisk antihjälte. Han är rationalisten som råkar ut för mystiska händelser, den ständige främlingen som längtar efter ett hem, den moderbundne som förlorar sina föräldrar tidigt, den ömhetstörstande som inte ser kärleken mitt framför sig. Han är en märklig kombination av Voltaires Candide och Mika Waltaris Sinuhe.

Kanske mest egyptiern Sinuhe med vilken han har gemensamt att båda är läkare.

Det är i Babakars sällskap läsaren färdas genom det hatets landskap som är mänsklighetens. Resan går genom ett plågat Afrika, via ett hierarkiskt Guadeloupe, till ett av världens fattigaste och kanske även märkligaste ställen – Haiti.

Maryse Condé menar att det är identitetspolitiken som ligger till grund för grymheterna, det är vita mot svarta, kristna mot muslimer, norr mot söder, i en oändlig kedja av konstruerade motsättningar som alltför ofta urartar i bestialiska mordorgier.

Det är också Babakar som står för hoppet mitt i allt detta desillusionerade elände. Han ger uttryck för den jordiska jämmerdalens ljuspunkter, en smula godhet, viljan att hjälpa, lite medkänsla, en aning dignitet, och sist men inte minst kärlekstörst.