Flitig bäver fångar fula möss

TEATER
Råttfällan av Agatha Christie
Scen: Härnösands teater, Lilla scenen
Regi: Ylva Steen
Scenografi och kostym: Kärstin Nordin
Medverkande: Birgitta Norgren, Torbjörn Grönlund, Mary Rönnberg, Emil Roos Lindberg, Kärstin Nordin, Olle Burlin, Linda Lundgren, Catharina Rosén, Cecilia Hamilton.

Deckardrottningen Agatha Christie är en av världens mest sålda författare. Hennes pjäs ”Råttfällan” innehar världsrekordet som det teaterverk som har spelats längst sammanhängande tid. Närmare bestämt i snart nästan 60 år sedan premiären 1952, och man är uppe i drygt 24 000 föreställningar.

Christies mordgåtor är mycket väl lämpade för teaterscenen. Här finns rummets enhet, och den i sin tur ger en förtätning av stämningen, som bygger på att ett begränsat antal människor samlas på en liten yta, vi vet att en av dem är mördaren – och den skyldige är aldrig den vi trodde.

Allt detta tar Bäverteatern mycket förtjänstfullt vara på när man spelar ”Råttfällan” inför fulla hus på Härnösands teater under helgen. Den Härnösandsbaserade gruppen har varit aktiv sedan mitten av 80-talet, och flera av de medverkande har varit med från början. Rutinen och scenvanan är påtaglig. Man krånglar inte till det, tempot är hyggligt högt, och framför allt verkar gruppen trivas bra ihop, alltid ett gott tecken på en teaterscen, och kanske rent av själva meningen med amatörteater.

Pjäsen har mycket humor, man leker med engelska schabloner, pensionatet ute på landsbygden i kitschig viktoriansk stil, de markerade klasskillnaderna, misstron mot främlingar. Pricken över i:et är förstås att låta ett par skidor spela en framträdande roll, skidåkning är normalt sett inte engelsmännens starkaste gren.

Hela ensemblen gör mycket väl ifrån sig, men jag vill ändå lyfta fram Emil Roos Lindbergs tvångsneurotiske yngling, och Kärstin Nordins osannolikt kverulantiska nucka.

Som sig bör i ett teaterstycke finns här en sensmoral, eller närmare bestämt tre: för det första att man ska inte behandla barn illa, för det andra att saker är inte vad de ser ut att vara, och sist men inte minst att teater livet i Härnösand lever och har hälsan.