I många länder (dock inte i Sverige) är det tradition att publiken reser sig upp under Hallelujakören i Händels Messias. Orsaken påstås vara att under uruppförandet av verket i Dublin 1742 skulle den engelske kungen Georg II ha rest sig upp, och därmed skapat denna sed. Elaka tungor påstod att i själva verket hade den inte särskilt musikintresserade kungen somnat, och blivit väckt av den mäktiga kören, och i tron att det var slut rest sig upp.
Det är säkert ont förtal, ingen människa, hur än omusikalisk eller tondöv, skulle någonsin kunna somna under detta fantastiska musikverk. Senbarockmästaren Händel var förtjust i att komponera stora verk, och många av hans oratorier tillkom när opera var bannlyst av påven. Ett oratorium är ju en musikalisk berättelse, på samma sätt som opera, dock utan det sceniska framträdandet. Innehållet är dessutom ofta, även om inte alltid, religiöst färgat, med bibliska motiv och ämnen.
Messias är förmodligen den produktive Händels mest kända verk, och av många betraktat som ett av musikhistoriens förnämsta stycken. Uppsättningen av detta mästerverk i Kramfors, i kyrkorna i Gudmundrå och Nordingrå, är en storsatsning, och en triumf för den lokala kreativa kraften. Det är helt fantastiskt, ja nästan otroligt, hur mycket musikalisk talang det finns runt om här!
Nordiska kammarorkestern, under ledning av Jonas Nyström, är en professionell ensemble, och deras lyhörda spel förvånar inte. Körerna, som är ett samarbete mellan de tre kyrkokörerna från Bjärtrå, Gudmundrå och Nordingrå, och den för tillfället speciellt sammansatta Cantatekören, låter lika professionella som orkestern.
Solisterna är enastående. Lena Bagge Lindströms varma altstämma famnade hela den stora publiken med sitt breda register, Anna Larssons rena sopran med knivskarp diktion hade en suverän klarhet, Hans Olov Furberg har länge varit Kramforsmusikens stolthet, och hans tenor skulle kunna platsa vid vilket operahus som helst i Sverige. Sist men inte minst den unge Klas Norberg, vars mångsidighet upphör aldrig att imponera. Många lyfte säkert förvånat, och kanske också en smula oroligt, på ögonbrynen när han intog en riktig rockpose, men sedan levererade han en aria med en basstämma som hade djup och bredd hämtad ur musikens egen väldiga brunn.
När så kören klämde i med det sista Amen, kändes det nästan att vi hade kommit närmare himlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar