På söndag fyller Kim Il Sung och min katt år. Katten blir elva, Kim 100. Eller blir och blir. Kim är död för länge sedan. Ända är han Nordkoreas statsöverhuvud. Det är han nämligen för evigt.
Med anledning av den store – och evige – ledarens 100-årsdag ska Nordkorea skjuta upp en satellit. Vilket har skapat farhågor för test av långdistansrobotar och att Nordkorea ska återuppta sitt kärnvapenprogram – om de nu någonsin har övergett det.
Nu är det så att vi ogillar kärnvapen i händerna på galna diktatorer. Galna är de diktatorer som vi ogillar. De andra diktatorerna är inte galna eftersom de är våra allierade, och i alla fall är deras kärnvapen ofarligt. Eller åtminstone mindre farligt än de galna diktatorernas.
Ingen galen diktator har visserligen någonsin använt kärnvapen. Däremot har det demokratiska USA gjort det. Helt i onödan. Undrar just om japanerna tyckte det var bättre att få en demokratisk atombomb i skallen.
Ska man tro Seymour Hersh – och det finns all anledning att göra – har den demokratiska USA:s utrikesminister Henry Kissinger förhört sig hos militären om man kunde bomba Nordkorea med kärnvapen – utan att det kom till omvärldens kännedom. Han blev sur när de sa att det var omöjligt.
Å andra sidan är Kissinger kompis med Carl Bildt, vilket förmodligen förklarar en hel del.
Nordkorea har däremot inga vänner, vilket väl också det förklarar mycket. Det är ett slutet och bisarrt land, där befolkningen far illa. Bilden har emellertid delvis varit en annan tidigare. Om detta har Villy Bergström skrivit en ganska fascinerande bok 1972, som gavs ut på nytt 2010.
Här min recension:
Bilder från Nordkorea
Villy Bergström & Benjamin Katzeff Silberstein
Atlas, 2010
Nordkorea är Landet Annorlunda. Nu senast har det gjort sig bemärkt för att offentligt förödmjuka det fotbollslandslag som inte gjorde alltför väl ifrån sig i VM-slutspelet. Den stakars tränaren dömdes till 14 timmars arbete om dagen på ett bygge på obestämd tid.
När Nordkorea presenterade sig i fotbollssammanhang under VM i England 1966 var det andra tongångar. Laget gick överraskande vidare från gruppspelet till kvartfinal där man höll på att fälla storfavoriten Portugal. Nordkoreanerna hade faktiskt ledningen med 3-0, innan Portugal lyckades vända till 5-3, efter tre mål av storstjärnan Eusebio. Och som Jesper Högström skriver i ”VM-boken 2010” (Norstedts/Offside, 2010) ”De må ha varit propagandaverktyg för en osmaklig diktatur, men i Middlesborough hade publiken slutit dem till sina hjärtan, eftersom de var små modiga underdogs och spelade en ärlig fotboll/../.”
Någonting har hänt under dessa år med laget och hur det bemötts av omvärlden.
1971 reser Villy Bergström – sedermera vice Riksbankschef, tillsamman med en mindre svensk delegation, till det okända och isolerade Nordkorea. Under resan skriver han dagbok, som publiceras i bokform året efter på Tidens förlag.
Det är ett fascinerande tidsdokument. Bergström och hans kamrater möter ett land med en helt grotesk diktatur, styrd av en personkult av Kim Il Sung som får Stalin att framstå som blyg och tillbakadragen. Pricken över i:et är postumt – också efter sin död förblir Kim Il Sung Nordkoreas president ”för all framtid”, medan sonen Kim Jong Il – i Nordkorea är kommunismen dynastisk – är hans underordnade ställföreträdare.
Men vid sidan om den absurda propagandan och ”proletariatets diktatur”, som är helt och hållet partiets, finner de svenska besökarna ett begynnande välfärdssamhälle utan fattigdom, där affärer erbjuder nödvändiga varor till rimliga priser, allmän och avgiftsfri sjukvård, rikt kulturutbud, välutbyggt skol- och daghemssystem, en positiv familjepolitik och hyggliga semestermöjligheter för alla. Samtidigt finns det en intensiv strävan till modernisering.
Denna utveckling i Nordkorea stod i stark kontrast till å ena sidan den fruktansvärda förstörelse som Koreakriget hade fört med sig, och å andra sidan situationen i Sydkorea, då ett påtagligt fattigare land än den norra delen, fortfarande en diktatur, och med starkt beroende av USA.
När Villy Bergström drygt 30 år senare återvänder till Nordkorea möter han ett helt annat land. Det är ekonomisk stagnation, stora delar av produktionen ligger nere, det råder varubrist, det talas om omfattande svält, samhället tycks inte vara fungerande längre.
Samtidigt har Sydkorea haft en stark positiv ekonomisk och politisk utveckling.
Vad är det som har haft, och går det att förstå varför? Bergströms dagbok finns nu i nyutgåva, med ett kommenterande tillägg från besöket 2002, och med en längre analyserande historisk bakgrund av Benjamin Katzeff Silberstein, redaktör för tidskriften Svensk linje, organ för Fria Moderata Studentförbundet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar