Men mitt uppe i all denna tragik har jag ändå svårt att låta bli att se Breivik som patetisk, ja rent av komisk. Redan hans uppenbarelse av en lönnfet streber i en pubertetsyngligs kropp lockar till skratt.
Hans narcissistiska storhetsvansinne och grandiosa överskattning är bara för mycket. Liksom hans manifest, som onekligen avslöjar en monumental svammelförmåga. Han är inte arbetslös, han är skribent. Han bor hos mamma, för att spara pengar. Han vill ha dödsstraff, åt sig själv, som inte ens finns i Norge. Han är norsk patriot som dödar norrmän. Han är rojalist som tänkte bomba slottet. Han tänkte bli dödad men gav upp utan strid.
Den rättspsykiatriska expertisen må säga sin sak. Men nog verkar det att det fattas verktyg i verktygs låda, som min granne brukar säga, hos Breivik. Riktigt kul blir han när han spökar ut sig i sin egenhändigt komponerade uniform, givetvis med tillhörande ordnar och medaljer. Den store riddaren av ingenting, soldaten i en armé som inte finns.
Otäck? Ja. Men tål ändå att skrattas åt.
Vad får man skratta åt? Man skrattade under Förintelsen, men får man skratta åt den?
Bertil Neuman
Skratta eller gråta – humor i koncentrationsläger
Humor är förmågan att vara rolig, och också just det roliga. Ordet lånas in i svenskan i slutet av 1600-talet – då som humör, och har sitt ursprung i latinets umor, vilket betyder kroppsvätska. I antikens och medeltidens medicin trodde man att balansen mellan kroppsvätskorna avgjorde sinnelaget. Det är vanskligt att fastslå vad som är humor, men visst handlar det till en stor del om att balansera olika företeelser.
Bertil Neuman ger sig på en riktig balansakt i sin senaste bok, och han beträder verkligen minerad mark när han dristar sig att koppla samman humor och Förintelsen. Neuman är medveten om problematiken, och redovisar öppet att en del av dem han ville intervjua vägra att medverka. Förintelsen handlar om ett ofattbart lidande, lyder argumentet, det är ingenting att skratta åt. En del kritiska kommentarer har redan uttryckts.
Motargumenten är helt uppenbara. Till att börja med förekom faktiskt humor i koncentrationsläger, vilket Neuman ordentligt dokumenterar, men kanske först och främst därför att Förintelsen drabbade livs levande människor, och människor använder alltid humor – av olika skäl och på olika sätt.
Neumans bok är inte någon makaber katalog över morbida lustigheter, utan mer av ett resonemang kring humorns karaktär, och hur den fungerar för människor i utsatta lägen, exemplifierat med olika uttryck för humor i koncentrationsläger – vitsar, kabarémonologer, sånger, varav en del är förvisso mycket roliga. Allt är som sagt mycket väldokumenterat, och åtskilliga tungt vägande auktoriteter får framträda. Här finns en del intressanta och tankeväckande funderingar och uppslag kring förhållandet mellan makt och humor, humorns typologi, och framför allt överlevandets mekanismer och humorns roll för dessa.
Tyvärr är boken ingen fullträff. Den lider av ständiga upprepningar, många diskussioner återkommer utan att något nytt tillförs, mycket tuggas om igen, en efterskrift känns påhängd och irrelevant. Samtidigt går Neuman inte riktigt på djupet, han verkar trots allt hämmad av sitt ämne, och han vågar inte utveckla sina resonemang bortom den konventionella kunskapens och det sunda förnuftets trygga gränser.
Det är synd eftersom boken ställer en del väsentliga frågor, och bjuder på en del befriande skratt. Kan man då skratta åt allting? Nja, att pryda boken med en stilisering av den ökända inskriptionen över portar till koncentrationsläger ”Arbeit macht frei” ändrat till ”Humor macht frei” är enligt min uppfattning definitivt inte roligt. Humor är förstås något mycket subjektivt och situationsbestämt. Det finns all anledning att se fram emot fler försök i genren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar