De japanska myndigheternas hantering av kärnkraftskatastrofen efter jordbävningen och tsunamin följer ett välkänt mönster. Först säger man att det är ingen fara, sedan att det är lite fara, och sedan att det är nog att ganska stor fara, för att slutligen konstatera att man inte vet hur stor faran egentligen är. Och rekommenderar folk att stanna inne och hålla fönster stängda, vilket är lika effektivt som rådet som gavs i den gamla fina svenska skriften "När kriget kommer", där man uppmanade folk som såg den typiska svampen efter en kärnexplosion att "söka skydd".
Det tar cirka två veckor för det radioaktiva nedfallet att nå Sverige, och vill det sig riktigt illa har vi snart svamp i skogen som ser ut som, ja, vad som helst, och självlysande älgar. Det har vi sett förut.
Våra kärnkraftsexperter försäkrar oss att något sådant inte kan inträffa här - det kan det ju aldrig - våra kärnkraftsverk är mycket säkrare, trots att de i Japan lär vara säkrast i världen. Just med tanke på jordbävningar!
Men här i Sverige har vi vidtagit alla åtgärder efter Harrisburg och Tjernobyl, problemet är bara att de katastrofer som måste konfronteras är varje gång helt nya, med helt andra utmaningar än de som redan har inträffat. Och konsekvenserna just i det här fallet när det gäller kärnkraft är inte bara fruktansvärda, utan också riskerar att stanna under oöverskådlig tid.
På tal om Harrisburg så är det totalt patetiskt att höra miljö- och näringsministrarna, som både råkar vara centerpartister. De vill undersöka, utreda, belysa, och börjar alltmer låta som Tage Danielsson i sannolikhetsmonologen. "För att bli av med kärnkraften, måste vi ha mer kärnkraft", "För att kunna säga nej, måste vi säga ja". Riktiga dialektiker de där. Med en hemsk dialekt. Usch.
Den amerikanske författaren Cormac McCarthy har i romanen "Vägen" (Bonniers; Övers:
Thomas Preis) på ett initierat och skrämmande sätt beskrivit ett landskap efter en förödande katastrof. Här följer en tidigare recension:
Världen har drabbats av en förödande katastrof. Landskapet är dött och öde, det är allmänt förfall, matbristen är akut, och kampen för tillvaron är inte längre en metafor utan en fasansfull verklighet. Vad händer med människorna i en sådan situation? Spricker civilisationens tunna fernissa, tar överlevnadsinstinkterna helt över, vår "sanna" natur kommer fram, och människan blir människans varg? För många, kanske de allra flesta, blir det så. Men för alla? Nej. Också i de mest utsatta situationer, i nödens och farans stund finns det utrymme för moralisk handling, en smula vanlig hygglig medmänsklighet, och känsla för rättvisa.
Frågan om människan är god eller ond kan besvaras på ett sätt som är lika banalt som det är djupsinnigt: hon är både och. Och, frestas man tillägga, vi bör alltid sträva efter att skapa omständigheter där vår natur - sann eller inte - inte sätt på svåra prov och ställs inför omöjliga val.
Nu är allt det här ingenting nytt. Det som lyfter "Vägen" är McCarthys gestaltningsförmåga. Och den mannen kan verkligen skriva! Språket är rikt, det är utmejslat precist och betydelsemättat i varje ord, samtidigt som det är fasansfullt i sin konkreta och avmätta saklighet. Det är en infernovandring som läsaren känner rent fysiskt ända in i själen.
Att McCarthy förmår trovärdigt lämna en öppning mot en strimma hopp är helt enkelt stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar