Ger igen för alla gånger som de har stört med denna lilla berättelse från 2006:
Jag hatar telefonsäljare. Intet ont anande lyfter man på telefonluren och istället för någon av mina döttrar eller en god vän är det någon fjäskande, servil typ som försöker kränga på mig något som jag inte behöver. Något som jag faktiskt inte ens visste att det existerar. Fjäsktypen anstränger sig dessutom att tala någon slags norrländsk dialekt trots att det är helt uppenbart att han är född någonstans inom tullarna. Och dum som man är, väluppfostrad heter det visst, ber man dem inte att dra åt helvete och slänger på luren, nej då, det passar sig inte, utan man lyssnar artigt på hans välinrepeterade ramsa för att därefter påbörja det föga dialektiska meningsutbytet där man säger att nej tack jag behöver inte, och han envisas och jag säger nej tack jag behöver inte, och så där håller vi på tills någon ger upp. På senare år har det blivit lite bättre, och det är inte lika ofta jag som kapitulerar.
Ibland hamnar man i situationer som gör att man kan uppbringa inte bara en gnutta förståelse utan rent av en hel del sympati för vem som helst, till och med en telefonförsäljare.
Norrländska litteratursällskapet har fått möjlighet att trycka en extra upplaga av Provins och skicka den utan kostnad till intresserade läsare. Styrelsen tyckte att olika skrivarskolor skulle vara lämpligast att bearbeta och jag fick det hedersamma uppdraget.
Inga problem, så klart, det var bara att kolla på Internet, ta kontakt och ge den ett erbjudande de inte kunde motstå. Jag säger bara: släng dig i väggen Don Corleone! Enkelt hittade jag en institution som tillhandahåller skrivarkurser över hela landet, och la upp en listig plan. Först mejlar jag, för att förbereda marken, låter dem i lugn och ro inse betydelsen och generositeten i vårt erbjudande. Sedan ringer jag upp, och så att säga knyter ihop säcken. Naturligtvis skickar jag mitt mejl på torsdag och inte på fredag, på fredagar tänker alla bara på att få komma hem och vill definitivt inte bli störda av några nya förslag att ställning till. Och eftersom jag kan mina saker ringer jag inte på måndag, då försöker ju alla att begripa vad som händer och varför, och har en stark benägenhet att säga nej till allt och alla.
Så jag ringer på tisdag, lite lagom på förmiddagen, inte för tidigt och inte för nära lunchdags. SAAKTA och TYYDLIGT, som när man talar med småbarn och invandrare, presenterar jag mig, och naturligtvis så uppfattar hon inte mitt namn, så jag får ta om det. Jag lägger fram mitt ärende, föredömligt kortfattat, och hon har ingen aning om vad jag talar. ”nää, det har jag inte hört något om, vad sa du, var det en tidskrift?” Just det, Provins, du kanske känner till den? ”ja ja, visst.” Och vi tänkte att…”vad för slags tidskrift var det sa du?” (Sa hon inte att hon kände till den!?) Det är alltså en norrländsk litterär tidskrift, ”norrländsk, då kommer den ut i Norrland?” Jajamän, det är klart att den kommer ut i Norrland, jag menar hur skulle det se ut med en norrländsk tidskrift som kommer ut i Svealand, hahaha (hon tyckte inte att det var roligt.
OK, jag förklarar tålmodigt en gång till. Flickan i växeln, som egentligen inte hade någon som helst anledning att ställa alla dessa frågor till mig, konstaterar att det här är Pelles bord, och kopplar mig till honom. Pelle har inte en susning om vad det rör sig om. Så jag förklarar igen, Pelle ställer några frågor – till hans fördel kan sägas att han har helt klart för sig den geografiska tillhörigheten för norrländska tidskrifter – och säger att sådana frågor har Kajsa hand om. Fint säger jag, koppla mig till Kajsa. ”det går inte”, jaha och varför inte det då? ”det går inte att koppla intern”. (Men hallå, när installerade ni telefonväxeln? Början på 1700-taöet, slutet på 1600?) Som tur är kommer Svante in på Pelles rum och han vet hur man kopplar intern ”hehe det gick visst att göra”.
Kajsa vet inte heller något –varför blir jag inte förvånad? – och hennes röst andas förvåning ”det har ingen sagt någonting om”. Utan några långrandiga diskussioner hänvisat hon mig till Muhammed ”som hjälper till med biblioteket”.
Muhammed är inte heller bekant med mitt mejl, men när jag berättar att jag ringer från Norrland blir han full av entusiasm. Han ÄLSKAR Norrland, sin första tid i Sverige tillbringade han på en flyktingförläggning i ett norrländskt Tjotaheiti. ”vi kom dit en vinterkväll, det var kallt och mörkt, och jag tittade ut genom bussfönstret om undrade om det finns några människor här, eller några hus, eller…ja någonting överhuvudtaget” Men jodå, det fanns det ju förstås, och alla människor var så fantastiskt vänlig, och han kände sig SÅÅ välkommen, och så naturen, ja NATUREN, ”att det finns sådan skönhet i världen”. Tyvärr fanns det inga jobb i den lilla kommunen, och inte någonstans i närheten heller, så Muhammed fick flytta iväg till kungliga huvudstaden, ytterligare ett norrländskt öde, och ett steg i hans integrering. Och visst är hans nöjd nu, ett plusjobb som biblioteksassistent, det motsvarar, nästan i alla fall, hans kompetens - han är sociologiprofessor.
Provins känner Muhammed mycket väl till. De nummer han hann läsa under sin tid i Norrland kan han praktiskt taget utantill. När jag berättar om mitt lilla projekt blir Muhammed eld och lågor. ”vad handlar numret om? Den nya litteraturen? Men det är alldeles perfekt, det kan vi använda i undervisningen för att initiera ett samtal om litterärt identitetsskapande, och hela problematiken med den kreativa motsättningen mellan tradition och nyskapande…” Han riktigt sprudlar av idéer och nya uppslag. ”och utan någon kostnad för oss? Men då är det klart, då är det bara att köra. Hur många kan du skicka? Så många som vi behöver, men det är helt fantastiskt.”
Men, nu är det som så, som plusarbetande biblioteksassistent kan inte Muhammed fatta det beslutet på egen hand, i själva verket kan inte fatta några egna beslut alls, men han ska med en gång tala med Thomas och Elisabeth, och kanske också med Stig, om inte han är alltför upptagen, och då blir allting klart. Han ringer imorgon. Han avslutar samtalet med att fråga om jag inte anser att Eyvind Johnsson är underskattade som naturskildrare. Jag måste medge att jag har inte tänkt så mycket på just den aspekten av hans författarskap.
Dagen därpå väntar jag förgäves på samtal från Muhammed. Han ringer inte, men sent på eftermiddagen får jag ett mejl, från någon som heter Elisabeth. ”arbetsmaterialet för alla kurser är redan fastlagd”, ”lärarnas stora arbetsbelastning” och ”inte tillräcklig hänsyn till genus, dativ och ackusativ” eller något liknande.
Det var det det. Jag får leta fram nästa skrivarskola på Internet, och lägga upp en listig plan.
Jag hatar telefonsäljare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar