I somras utvisades en stor grupp romer från Sverige. Samtliga var medborgare i ett EU-land. Enligt polisen hade de gjort sig skyldiga till tiggeri, vilket inte är ett brott, men enligt snuten ledde det till att de inte kunde försörja sig, vilket enligt en gammal lag från 50-talet är ett brott och då var det liksom OK med utvisning. Dessutom påstod snuten att de en del av de tiggande romerna hade begått brott, och inte nog med det, de var också aggressiva mot förbipasserande, och "gått på folk" - polisrapporter har sina egna litterära kvaliteter.
Det förekom en del protester, de fanns de som hävdade att utvisningarna skedde på rent rasistiska grunder, men det förnekades kategoriskt av polisen och avvisningsminister Billström. Romerna åkte ut, och alla var nöjda och glada.
Den svenska polisen som har i internationell jämförelse sensationellt dåliga uppklarningsprocent kunde bättra på statistiken, risken eliminerades att någon kunde tära på svenska välfärden, och då kunde den fortsätta att avvecklas i lugn och ro, och Sverigedemokraterna kunde växa i styrka.
Allt skulle vara frid och fröjd om det inte var för några jobbiga journalister som på grund av någon medfödd eller möjligen förvärvad yrkesmässig perversion ska jämt lägga näsan i blöt. Ekot gjorde en noggrann granskning och kom fram till följande oförskämda sanningar:
De flesta av de utvisade ägnade sig inte åt tiggeri, utan var gatumusikanter. Polisens påståenden om deras aggressivitet och att de skulle ha "gått på folk" var rena lögner, ett tämligen uppenbart tjänstefel och möjligen också övergrepp i rättssak.
Den svenska polisen har dessutom gjort sig skyldig till - förutom rasism och diskriminering! - ett brott mot EU-direktiv om fri rörlighet. Då de som skulle utvisas hölls i förvar längre än tre dagar borde de ha fått ett rättsbiträde, vilket de inte fick. Åter igen tjänstefel, ett grovt sådant.
Avvisningsminister Billström som stödde avisningarna vägrar att uttala sig. Länspolismästare Carin Götblad hänvisar till en pågående utredning.
Men gränspolisen står på sig, och uppvisar därtill en total brist på blygsel och en häpnadsväckande kreativitet:
- De har tiggt. Instrumentet är ett verktyg för att få ihop mer pengar. Det är bara ett verktyg för tiggeri, istället för den vädjande blicken, säger Ingemo Melin Olsson vid gränspolisen i Stockholm.
Fattar ni? En enkel och samtidigt djuplodande analys av musikinstrumentens innersta väsen. Chopin, Paganini, Charlie Parker, de var bara ute efter lättförtjänta pengar, och istället för en utsträckt hand och "vädjande blick" gömde de sig bakom sina instrument.
Det är lätt att bli orolig. Får snuten gå in i konserthallar? Fullt med tiggande blattar där som använder instrument som "ett verktyg för att få ihop mer pengar".
För er som har en liten annorlunda syn på musiken vill jag gärna rekommendera Andrei Makines "Musiken i ett liv" (Norstedts 2004; övers: Ulla Bruncrona). Så skrev jag om den när den kom ut:
"I ett helt annat format än Esterhazy skriver den i Frankrike bosatte exilryssen Andrei Makine. Hans senaste bok "Musiken i ett liv" är en utsökt liten berättelse som utspelar sig under de stalinistiska utrensningarna på 30-talet, senare under det som i sovjetisk historieskrivning kallas för Det Stora Fosterländska Kriget, med en tragisk final under Stalintidens sista år. Musiken har huvudrollen på flera plan, och fram stiger en bild av den lilla människa som offer för en grym värld utan förbarmande där varje mänsklig åtbörd kan störta individen i djupaste olycka. Men där finns också en liten plats för värdighet, solidaritet, integritet och - naturligtvis - musik. Det här är en bok i bästa ryska (även om Makine skriver på franska) berättartradition, där främsta förebilden tycks mig vara Tjechov, ett annat namn är Isaak Babel.
Andrei Makine slog genom med succéromanen "Det franska testamentet", andra böcker av honom är "En fallen fanbärares bekännelser", "Olga Arbelinas brott", "Kärlek vid floden Amur" och "Rekviem för Öst".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar